vällärd och duglig och hade, under alla de år han varit vid kyrkan, icke försummat en helgdag eller mässa eler förrättning, som han var pliktig att hålla. I sin ungdom hade han varit krigsman under grev Alf av Tornberg men hade kommit i olycka genom att dräpa en mycket högbördig man, och så hade han sökt skydd hos Oslobispen; när denne märkte vilka gåvor han hade för boklig gärning, hade han tagit honom i prästlära. Och hade det icke varit för att han hade ovänner för detta gamla dråpets skull, så hade Sira Eirik nog aldrig blivit sittande här vid denna lilla kyrkan. Väl var han mycket girig efter penningar både för sin egen pung och för kyrkans räkning, men den var nu också så präktigt utrustad med kar och klädnader och böcker, och han själv hade ju dessa barnen — och han hade då aldrig haft annat än sorg och möda av sin släkt. Ute i bygderna tyckte folk det var orimligt att prästerna skulle leva som munkar, då de ju likväl måste ha kvinnfolkshjälp på gårdarna och de väl kunde behöva en hustru till att ställa för sig, så långa och tunga resor som de måste göra runt omkring i socknen, och det i allt slags väder; folk mindes ock att det icke var så långliga tider sedan prästerna i Norge varit gifta män. Därför hade ingen lagt Sira Eirik så synnerligen mycket till last att han haft tre barn med fatburskvinnan, som varit hos honom när han var ung. Men denna kvällen sade de dock att det såg ut som om Gud ville straffa Eirik för hans frilloläger, så mycket ont som hans barn och barnbarn vållat honom. Och några menade det var väl god grund för det också, att en präst icke skulle hava hustru och barn — ty det månde nog komma ovänskap och agg mellan prästen och folket på Finsbrekken; och de hade förr varit de bästa vänner.
Simon Andresson kände väl till Benteins leverne i Oslo och berättade härom. Han hade blivit skrivare hos prosten vid Mariakyrkan, och han sades vara en duglig karl. Det var också många kvinnor, av vilka han var väl liden — han hade de där ögonen, och så gick käften på honom oavlåtligt. Några tyckte han var en fager man — det var mest sådana fruar, som funno sig besvikna på sina män, och så unga mör, sådana som gärna se, att män äro fria mot dem. Simon log — ja, de förstodo väl? Nå, Bentein var då så slug, så han trädde ej slika kvinnor för nära — med dem brukade han fagra ord; han fick rykte om sig för renlevnad. Men så var det nu det med kung Håkon — han var ju en from och sedlig herre själv — och han ville gärna hålla sina män till tukt och hövisk vandel — de unga förstås; andra kunde han nog icke rå på. Och nu blev det så att vad streck de unga svennerna kunde lista sig till att vara med om — liderliga gillen, dobbel och öldrickning och dylikt — det kom alltid till hirdprästens kännedom, och de galenpannorna måste stånda till skrift och göra bot och fingo hårda förekastelser, ja, två, tre av de vildaste piltarna blevo
