hustrun som förut. »Mig kan du icke hjälpa, vare sig du stannar här eller du lägger dig i Lågen —»
Erlends söner hade kommit ut på höganloftsbron; nu sprang Gaute ned, skyndade mot modern och ville hejda henne.
»Mor», bad han. Då såg hon på honom, och han blev stående handfallen.
Vid foten av loftstrappan stodo några bönder.
»Gån undan där, män», sade husfrun och ville förbi med sin börda.
Svarten slängde med huvudet och dansade oroligt, Erlend vände den halvt, och Kolbein Jonsson grep tag i betslet. Kristin hade ej sett riktigt först, nu vände hon sig litet om och sade över axeln:
»Släpp hästen, Kolbein — vill han rida, så låt honom ——»
Kolbein tog fastare tag och svarade:
»Förstår du icke, Kristin, att nu är det tid bonden blir hemma på gården. Annars så borde du förstå det», sade han till Erlend.
Men Erlend slog till honom över handen och drev hingsten framåt, så att den gamle mannen vacklade. Ett par män sprungo fram. Erlend ropade:
»Given er av härifrån! Icke haven I med mina och min hustrus ärenden att göra — och icke är jag bonde; jag låter icke binda mig vid torvan som nöt i bås. Äger icke jag gården här, så äger icke gården mig —!»
Kristin vände sig helt om mot mannen och ropade:
»Ja, rid! Rid, rid djävulen i våld, dit du har drivit mig och kastat allt du ägt och fått i dina händer —»
Det som nu hände gick så fort att ingen riktigt fattade eller kunde hindra det. Tore Borghildsson och en bonde till grepo hustrun i armarna:
»Kristin, tala icke så till din husbonde nu —»
Erlend red inpå dem:
»Vågen I bära hand på min hustru —», han svingade yxan och högg till Tore Borghildsson. Hugget träffade mellan skulderbladen, och mannen stupade. Erlend lyfte yxan på nytt, men i detsamma han reste sig i stigbyglarna, rände en man sitt spjut i honom, det trängde in i ljumsken Det var Tore Borghildssons son som gjorde det.
Svarten stegrade sig och slog med framhovarna. Erlend klämde knäna i hästens sidor och lutade sig litet framåt, medan han drog in tyglarna med vänstra handen och åter höjde yxan. Men han tappade nästan strax ena stigbygeln, och blodet forsade nedåt hans vänstra lår. Några pilar och kastspjut veno över tunet — Ulv och sönerna sprungo in i klungan med lyfta yxor och dragna svärd — då stack en man hingsten under Erlend, och den föll ned på frambenen, gnäggande vilt och gällt, så att hästarna i stallet svarade.
Erlend stod upprätt, grensle över djuret. Han tog i Björgulfs
746
