Kristin svarade snyftande:
»Jag väntade dig ännu, Erlend. Jag tänkte att en gång måste du väl komma till piltens grav.»
»Då hade du väl icke tagit emot mig som din vän», sade Erlend. »Och det vet Gud, du hade ej orsak till det heller. — Så söt och vän, som du var, Kristin min», viskade han och slöt ögonen.
Hon snyftade sakta med djup jämmer.
»Nu återstår ej mera», sade mannen som förut, »än att vi få försöka förlåta varandra som kristna makar — om du kan —»
»Erlend, Erlend —» hon lade sig ned över honom och kysste det vita ansiktet. »Du får icke tala så mycket, Erlend min —»
»Jag får nog skynda mig att säga det jag skall», svarade mannen. »Var är Nåkkve?» frågade han oroligt.
Det svarades att strax i går kväll, då Nåkkve hörde att den lilla brodern givit sig i väg till Sundbu, hade han genast ridit efter, så fort hästen förmådde springa. Han var väl alldeles utom sig nu, då han ej funnit barnet. Erlend suckade och famlade oroligt med händerna på täcket.
De sex sönerna trädde fram till hans säng.
»Ja, jag har icke ställt det väl för er, mina söner», sade fadern. Han började hosta, underligt och försiktigt — blodigt skum sipprade därvid fram över hans läppar. Kristin torkade bort det med sitt huvudlin. Erlend låg stilla en stund:
»Det fån I nu förlåta mig, om I tycken er kunna det. Glömmen aldrig, goda svenner, att er mor har strävat för er var dag alla de år hon och jag varit samman — aldrig har det varit annan ovänskap oss emellan än den jag vållat, för att jag såg för litet på er välfärd — men hon har älskat er mer än sitt eget liv —»
V»Vi skola icke glömma», svarade Gaute gråtande, »att I, far, alltid synts oss den djärvaste man och den yppersta hövding. Stolta ha vi varit att heta era söner, icke mindre när lyckan svek eder än i er välmakts dagar.»
»Du talar som du har vett till», svarade Erlend; han skrattade ett litet sprött, hostande skratt, »och gören ej er mor den sorgen att I släktens på mig — hon har haft nog att dragas med, sedan hon fick mig —»
»Erlend, Erlend», snyftade Kristin.
Sönerna kysste fadern på hand och kind, de gingo gråtande bort och satte sig vid väggen. Gaute tog Munan om axlarna och drog barnet intill sig; tvillingarna sutto hand i hand. Erlend lade åter sin hand i Kristins. Hans var kall; då drog hon täckena över honom ända upp till hakan och satt och gömde hans hand i sin under dem.
»Erlend», sade hon gråtande, »Gud nåde oss — vi få nu hämta en präst till dig ——»
»Ja», sade Erlend svagt. »Någon får rida upp till Dovre och hämta Sira Guttorm, min sockenpräst —»
748
