Sida:Kristin Lavransdotter 1949.djvu/759

Den här sidan har korrekturlästs

Tredje avdelningen
KORSET


I.

»Alla eldar brinna ut omsider.»

Det kom en tid då dessa ord av Simon Darre återljödo i Kristins hjärta.

Det var om sommaren fjärde året efter Erlend Nikulaussons död, och av sönernas skara voro endast Gaute och Lavrans kvar hos modern på Jörundgård.

Två år förut hade den gamla smedjan brunnit och Gaute byggt upp en ny norr om gården. Gamla smedjan hade legat söder om husen ned mot älven, i en !åg sänka ute på gärdet mellan Jörundhögen och några väldiga rös, vars stenar skulle vara röjda från åkrarna i forna tider. Nästan varje år under vårfloden steg vattnet därinåt ända fram till smedjan.

Nu fanns det intet annat kvar på tomten än de sotsprängda, stora stenhällarna, som visade var dörren hade varit, och så den murade härden. Fint och mjukt, ljusgrönt gräs spirade nu upp ur den mörka kolgrunden.

Kristin Lavransdotter hade i år en linåker i närheten av den gamla smedjetomten; Gaute ville ha säd på de tegar närmre gården där husfruarna på Jörundgård sedan urminnes tid brukat så lin och odla lök. Och Kristin hade ofta ärende på detta håll utom för att se till sitt lin. Om torsdagskvällarna bar hon sin gärd av mat och öl till högbon; under ljusa sommaraftnar kunde då den ensamma eldstaden på ängen se ut som ett slags urgammalt hedniskt altare, där den skymtade fram i gräset, gråvit och flammig av sot. På solstekta, heta sommardagar gick hon med sin korg till stenrösen vid middagstid för att plocka hallon eller samla blad av epilobium, som äro så bra att brygga en läskedryck av åt febersjuka.

De sista tonerna av kyrkklockans middagshälsning till Guds moder dogo bort i den ljusmättade luften bland fjällen. Bygden tycktes lägga sig till ro under det flödande vita solskenet. Alltsedan den daggfriska gryningen hade liarnas sång på blomsterängen, slipste-

751