nens skripande mot järn och ropande röster ljudit när och fjärran från gårdarna. Nu tystnade alla arbetsbrådskans ljud; middagsvilan sänkte sig över nejden.
Kristin satt i röset och lyssnade. Endast älvbruset hördes nu, och lövet rörde sig litet i lunden. Ett svagt, svagt sjungande ljud och surr av insekter hördes över ängen; skällan på en ensam hemmabliven ko någonstans långt borta. En fågel sköt stum med snabba vingslag i väg utmed alsnåren, en annan fågel flög upp bland ängens tuvor och for med ett snattrande kvitter bort till ett högt tistelstånd.
Men de drivande blåa skuggorna längs liden, godvädersskyarna som vällde upp över fjällkanten och smälte på den blå sommarhimlen, glittret av Lågens vatten bakom träden, solljusets vita glimtar på allt lövverk — dessa ting förnam hon mera som tystnadens ljud, hörbara för ett inre öra än som ögats syner. Med huvudklädet framdraget över pannan, mot solen, satt Kristin och lyssnade till ljusets och skuggornas lek över dalen.
Alla eldar brinna ut omsider —.
I alskogen längs den myrlänta älvstranden glittrade vattenhål i mörkret mellan de täta videbuskarna. Starr växte här och tuvor av ängsull, men som täta mattor frodades kråkklövern med de grågröna femfingrade bladen och rödbruna blommorna. Kristin hade plockat ett rikligt fång av dem. Så många gånger hade hon grubblat över om inte denna ört skulle äga någon nyttig kraft: hon hade torkat den och kokat den och satt den till öl och mjöd. Men den tycktes inte duga till något. Ändå kunde Kristin aldrig låta bli att gå ut i myren och väta sina skor för att samla av den.
Nu repade hon alla blad av stjälkarna och flätade en krans av de mörka blomhuvudena. De liknade till färgen både rött vin och brunt mjöd, voro fuktiga i blombottnen under ståndarsträngarnas röda knippe såsom av honung. Ibland flätade Kristin en krans till bilden av Jungfru Maria uppe i höganloftstugan — de brukade det i sydlanden, hade hon hört av präster, som varit där.
Eljest hade hon nu ingen att göra kransar till. Här i dalen brukade inte de unga svennerna sätta på sig kransar, när de gingo till dans på lekvallen. I Tröndelagen hade de män som kommo hem från hirden infört denna sed på några ställen. Modern tänkte att den här tjocka svartröda kransen skulle varit så klädsam till Gautes ljusa ansikte och lingula hår — eller på Lavrans’ nötbruna man.
Evigt länge tycktes det vara sedan den tid då hon brukade gå med fostermödrarna och alla sina småsöner i beteshagen ovanför Husaby de sommarlånga godvädersdagarna. Då kunde inte hon och Frida få kransarna fort nog färdiga till de många otåliga små barnen. Hon kom ihåg när hon hade Lavrans vid bröstet ännu men
752
