Ivar och Skule tyckte att dibarnet också skulle ha en krans — den måste då vara av helt små blommor, tyckte fyraåringarna —.
Nu hade hon bara vuxna barn.
Lavrans unge var femton vintrar gammal, han skulle väl inte räknas för fullvuxen ännu. Men modern hade efter hand märkt att denne son stod henne fjärmast av alla barnen. Han höll sig ej undan från henne med avsikt, som Björgulf hade gjort, och han var ej sluten eller syntes tystlåten så som den blinda gossen —. Men han var visst i själva verket mycket mera tyst av sig, det var bara att ingen hade märkt det, så länge alla bröderna voro hemma. Han var ljus och frisk, tycktes alltid glad och blid, och alla höllo av det vänsälla barnet utan att tänka på att Lavrans nästan alltid gick för sig själv och teg.
Han ansågs för den vackraste av alla Kristins i Jörundgård vackra söner. Modern tyckte alltid att den som hon för ögonblicket tänkte på var nästan vackrast, men hon märkte, hon också hur det tycktes lysa om Lavrans Erlendsson. Hans ljusbruna hår och äpplefriska kinder voro liksom förgyllda, mättade av solsken; hans stora mörkgrå ögon tycktes också fullsådda med små gula gnistor — han var mycket lik henne själv, sådan hon varit i ungdomen, med sin ljusa fägring liksom övergjuten av solbrunt. Och han var stor och stark för sin ålder, klok och duktig i allt arbete han blev satt till, lydig mot sin mor och de äldre bröderna, munter, snäll och tillgänglig. Men ändå var där detta underligt frånvarande över gossen.
Under vinterkvällar, då husfolket samlats i vävstugan och förkortade tiden med skämt och prat, medan var och en hade sitt arbete att syssla med, då satt Lavrans där rent som i drömmar. Mången sommarkväll, när dagsarbetet på gården var slut, gick Kristin ut och satte sig bredvid gossen, där han låg på gräsmattan och tuggade kåda eller snurrade en syrestjälk i mungipan. Hon gav akt på hans ögon, medan hon talade till honom — det var som om han hämtat hem sina tankar långt bortifrån. Så log han upp mot sin mors ansikte, svarade henne klart och förståndigt; ofta kunde de två sitta tillsamman ute på marken i timtal och prata, i all trevnad och vänskap. Men så snart hon reste sig för att gå in, tycktes Lavrans draga ut i fjärran igen med sina tankar.
Och hon kunde omöjligt få reda på vad det var som gossen tänkte så djupt på. Han var ganska duktig i idrott och vapenfärdighet — men han var dock mycket mindre ivrig än de andra sönerna varit med sådant, och han strövade aldrig ut ensam på jägarstråt, fastän han blev glad när Gaute bad honom följa med på jakt. Ännu tycktes han i varje fall ej märka att kvinnorna sågo med blida ögon på den fagre ungersvennen. Han hade alldeles ingen håg för boklärdom, och allt talet om de äldsta brödernas föresats att gå i kloster tycktes den yngste föga lägga märke till. Kristin kunde ej finna att gossen tänkt annat om sin framtid än att han skulle
