ten, som fått henne att sjunka samman viljelös och vanmäktig av lycka, första tiden hon kände honom. Men liksom hon på den tiden längtat efter att släcka skilsmässans hjärtekval och vedermöda i mötet med Erlend, så längtade hon nu dovt och likväl brinnande efter ett mål, som skulle vara nått när hon en gång långt om länge satt som en vithårig gammal kvinna och såg sina söner stå bärgade och trygga. Nu var det för Erlends söner hon led den gamla ångesten inför framtidens ovisshet. Ännu plågades hon av en åtrå som var lik hunger och brännande törst — att hon måtte få se sina söner i en säker ställning.
Och så som hon först hängivit sig åt Erlend, så hängav hon sig nu åt den värld som växt upp omkring deras samliv —; kastade sig över vart mötande krav, som skulle fyllas, påtog sig självmant varje arbete som behövde göras för att betrygga Erlends och hans barns välfärd. Halvt var hon medveten om att det var Erlends liv hon levde, när hon satt på Husaby och grubblade tillsamman med prästen över breven i mannens kista, när hon talade med hans arbetsfolk och dem som lejde hans jord, vandrade med sina tärnor till fatbur och eldhus, satt uppe i hästhagen med fostermödrarna och vaktade sina barn de vackra sommardagarna. Hon hade själv en känsla av att mot Erlend riktade hon sin vrede, när något gick på tok i huset och när barnen trotsade moderns vilja; mot honom strömmade hennes hjärteglädje, när de fingo in höet torrt om sommaren och rikligt med säd om hösten, när hennes kalvar frodades, och när hon hörde sina pojkar stoja och skratta ute på tunet. Att hon var hans, det glödde dolt i hennes hjärta, när hon lade från sig färdigsydd den sista av helgdagsdräkterna åt deras sju söner och stod glad och såg på hela högen av sitt eget vackra, fullbordade vinterarbete. Det var honom hon var trött och utledsen på, när hon en vårkväll gick hem från älven med sina tjänstekvinnor — de hade tvättat ullen efter sista fårklippningen, kokat vatten i en kittel vid strandem, sköljt i strömmen — och husfrun själv var som om hon fått hugg och slag över länderna, hon var kolsvart av smörja högt upp på armarna, fårlukt och fet smuts hade genompyrt hennes kläder, tills hon kände det som om hennes kropp inte kunde bli ren igen i tre badstugor.
Och nu då han var borta, tyckte änkan sig ej se någon mening mera i sitt livs rastlösa id. Han var fälld, och då måste hon dö, likt ett träd vars rötter genomskurits. De unga telningar som spirat upp kring hennes sköte, de fingo nu växa på egen rot. De voro gamla nog att råda var och en över sitt eget öde. Flyktigt for det genom Kristins sinne — om hon insett detta förr, då när Erlend sade det! Skugglika bilder av ett liv med Erlend uppe på fjällgården gledo genom hennes sinne — de två föryngrade, det lilla barnet mellan dem. Men det var ej så att hon ångrade eller sörjde. Hon hade icke själv kunnat skilja sitt liv från sönernas, nu skulle döden snart skilja
