domen och uppfostra de yngre sönerna. Han nämnde flera goda män, som han menade kunde vara lämpligt gifte åt Kristin — hon måste hälsa på dem därhemma på Ælin i höst, så skulle han sörja för att hon finge träffa några, och sedan kunde de tala närmare om saken.
Kristin log blekt. Ja — hon var inte mer än fyrtio år gammal. Hade hon hört om någon annan hustru som blivit änka så pass ung med en skara uppväxande barn, så skulle hon ha sagt som Jammælt — hon måste gifta om sig, söka stöd hos en annan man, hon kunde ännu skänka honom flera barn. Men själv ville hon ej.
Det var strax efter påskhelgen som Jammælt av Ælin kom till Jörundgård och Kristin för andra gången träffade sin systers andra man. De hade inte kommit vare sig till fästningsölet på Dyfrin eller bröllopet på Ælin, hon och hennes söner. De två gästabuden hade hållits med kort tids mellanrum, den våren då hon gick med sitt sista barn. Så snart Jammælt fått höra om dråpet på Erlend Nikulausson, hade han skyndat till Sil; med råd och dåd bistod han sin hustrus syster och systersöner, ordnade, så gott han kunde, allt som måste göras efter husfaderns död, och tog sig an saken mot dråparna, eftersom ingen av Erlendssönerna ännu var myndig. Men vid den tiden var Kristin oberörd av allt vad som skedde omkring henne. Inte ens domen över Gudmund Toresson, som befunnits vara Erlends baneman, tycktes angå henne något vidare.
Den här gången talade hon mera med svågern, och han föreföll henne vara en hygglig karl. Ung var han ej, jämnårig med Simon Darre — en lugn och stadig man, stor och fyllig och mycket mörklagd, med riktigt vackra anletsdrag, men ganska krokryggig. Han och Gaute blevo goda vänner med ens. Nåkkve och Björgulf hade allt sedan faderns död hållit ännu mer ihop och dragit sig undan från alla andra. Men Ivar och Skule sade till modern att de tyckte om Jammælt, »— likaväl tyckes oss att Ramborg kunde hedrat Simons minne med att sitta som änka något längre — hans jämlike är nu hennes nye husbonde icke». Kristin märkte att dessa hennes två vildbasare ännu mindes Simon Andresson: av honom hade de låtit tillrättavisa sig både med skarpa ord och med lugnt skämt, fast de två otåliga pojkarna inte hörde ett förebrående ord av sina egna föräldrar, utan att deras ögon gnistrade av vrede och händerna knötos.
Medan Jammælt var på Jörundgård, kom också Munan Bårdsson dit för att gästa Kristin. Det var ej mycket kvar av riddar Dans nu. Stor och myndig hade han skilt sig från mängden i gamla dagar; då förde han sin digra gestalt icke utan värdighet, så att att han förföll mera hög och reslig än han var. Nu hade gikten krökt honom, och huden slank kring hans avmagrade kropp; han såg ut som en riktig ynkrygg, flintskallig, med en fattig krans av slaknade vita testar kring nacken. En gång hade tät, blåsvart skägg-
758
