Sida:Kristin Lavransdotter 1949.djvu/770

Den här sidan har korrekturlästs

Då hon fick gäster, flyttade han och Nåkkve bort till den gamla eldstugan. Han var uppe ur sängen om dagarna, men han hade ännu ej varit utanför dörren. Med hemlig fruktan lade Kristin märke till att Björgulf alltid satt stilla på samma fläck och aldrig gick ut på golvet. Han rörde sig på det hela taget föga, när hon var inne hos honom. Hon visste att det blivit värre med hans ögon under den sista sjukdomen. Nåkkve var mycket stilla — men det hade han varit alltsedan faderns död, och sin mor tycktes han undvika så mycket som möjligt var.

Äntligen en dag tog hon mod till sig och utfrågade den äldste om hur det var med Björgulfs syn. I det längsta svarade Nåkkve undvikande. Men till sist krävde hon av sonen att han skulle säga sin mor sanningen.

Nåkkve sade:

yHan kan skymta starkt ljus ännu —», själv blev den unge likblek i ansiktet med detsamma, vände sig hastigt om och gick ut ur rummet.

Långt fram på dagen, då modern gråtit sig så trött att nu trodde hon sig om att kunna tala lugnt med sin son, gick hon bort i gamlastugan.

Björgulf låg i sängen. Genast då hon satte sig hos honom på sängkanten, kunde hon se på hans ansikte att han visste av att hon talat med Nåkkve:

»Mor! I fån icke gråta, mor!» sade han bedjande och ängsligt.

Helst ville hon ha kastat sig ned över sin son, tagit honom i sina armar, gråtit över honom och jämrat sig över hans hårda lott. Men hon smög bara sin hand in i hans under täcket:

»Hårt prövar Gud din mandom, min son», sade hon hest.

Björgulfs ansiktsuttryck förändrades, blev fast och beslutsamt. Men det dröjde litet, innan han kunde svara:

»Jag har vetat länge, mor, att jag var korad till att bära detta. Redan vid den tid då vi voro på Tautra — broder Aslak talade med mig om att, skulle det gå på slikt sätt med mig, så —

— Liksom Vår Herre Jesus blev frestad i ödemarken, sade han —. Han sade att den rätta ödemarken för en kristen mans själ, det var när syn och förnimmelse äro lyckta — då följde han Drottens fotspår i ödemarken, även om hans lekamen var mitt bland hans bröder eller fränder. Han läste ur Sankt Bernhards böcker om dessa ting. Och att om en man spörjer att Gud särskilt korat hans själ till ett slikt hårt mandomsprov, då må han icke rädas för att han icke skall orka med det. Gud känner min själ bättre än själen känner sig själv —»

Han fortsatte att tala till modern på detta sätt, tröstade henne med visdom och själsstyrka, som tycktes långt utöver hans år.

Om kvällen kom Nåkkve till Kristin och bad att få tala med henne i enrum. Så sade han att det var hans och Björgulfs föresats

762