strömmade, sträckte hon in sin hand i mörkret, kände på de två varma ansiktena och lyssnade till gossarnas lugna, friska andhämtning. Det tycktes henne nu att dessa två voro allt vad hon hade kvar av sin rikedom.
Rysande av köld kröp hon upp i sin säng. En av hundarna, som lågo framför Gautes säng, tassade över golvet och hoppade upp till henne. Den lade sig i ring på hennes fötter. Så brukade han göra om nätterna, och hon hade ej hjärta att köra bort hunden, fast han var tung och tyngde hennes ben, så att de domnade; men Erlend hade ägt den, och det var hans älsklingshund, en kolsvart, stridraggig gammal björnhund. Nu i natt tyckte Kristin det var bra att den låg där och värmde hennes frusna fötter.
Hon såg ej till Nåkkve nästa morgon förrän vid frukostbordet. Då kom han in och satte sig i högsätet; den platsen hade varit hans, sedan fadern dog.
Han yttrade icke ett ord under måltiden, och han hade svarta ringar under ögonen. Modern följde efter, när han gick ut igen.
»Hur är det med Björgulf nu?» frågade hon tyst.
Nåkkve undvek fortfarande hennes blick, men han svarade lika sakta att Björgulf sov nu.
»Har han varit så förr?» viskade hon rädd.
Nåkkve nickade, vände sig från henne och gick upp igen till brodern.
Nåkkve vaktade nu Björgulf bittida och sent och höll modern undan för honom, så mycket han förmådde. Men Kristin förstod att de båda unga hade mången svår stund med varandra.
Det var Nikolaus Erlendsson som skulle vara husbonde på Jörundgard nu, men han fick ej tid att se det minsta efter gårdens skötsel. Han tycktes också ha föga lust och anlag för sådant alldeles som fadern. Kristin och Gaute förestodo därför det hela, ty denna sommar lämnade Ulv Haldorsson henne.
Efter de olyckliga händelser som slutade med Erlend Nikulaussons dråp hade Ulvs hustru följt med sina bröder hem. Ulv stannade på Jörundgård — han sade att han skulle visa folk att han ej läte driva ut sig av skvaller och lögner. Men han antydde dock att nu hade han väl levat sin längsta tid här; han tänkte kanske draga nordanfjälls till sin egen gård i Skaun, när så lång tid gått att ingen skulle kunna säga han rymde från ryktena.
Men så började biskopens ombudsman forska i saken — hade Ulv Haldorsson olagligen förskjutit sin hustru? Ulv gjorde sig då redo till uppbrott, hämtade Jartrud och skulle nu fara norrut, ty höstvädret gjorde vägen över fjället besvärlig. Till Gaute sade han att han skulle ingå bolag med sin halvsysters man, som var vapensmed i Nidaros, bo där och sätta Jartrud på Skjoldvirkstad, som brorsonen skulle fortfara att sköta åt honom.
Sista kvällen drack Kristin honom till ur den förgyllda silver-
