Hon kunde ej annat än inse att i ett kloster skulle säkert Björgulf ha det bäst. Men hon förstod inte hur hon skulle kunna stå ut med att mista Nåkkve på detta sätt. Det var nog så i alla fall att den förstfödde på ett vis var innerligare rotfäst i moderns hjärta än de andra sönerna,
Ej heller kunde hon tänka sig att Nåkkve var skickad att bli munk. Han hade nog ypperliga gåvor för lärd idrott och kärlek till andaktsövningar; men likväl tycktes han ej modern särskilt andlig i håg och sinne. Kyrkan här i bygden sökte han ej med nitälskan, försummade tvärtom ofta gudstjänsten med skrala skäl, och hon visste att varken han eller Björgulf biktade något för sin sockenpräst utöver den allmänna syndabekännelsen. Den nya prästen, Sira Dag Rolfsson, var son till Rolf på Blakarsarv, som varit gift med Ragnfrid Ivarsdotters syskonbarn, följaktligen kom han mycket till sin frändekvinnas gård; det var en ung man, omkring trettio år gammal, vällärd och en god klerk; men de två äldsta sönerna höllo sig kyliga mot honom. Med Gaute däremot blev han snart god vän.
Gaute var den enda av Erlendssönerna som hade fått vänner bland folket i Sil. Men ingen av de andra hade fortfarit att vara så främmande i bygden som Nikulaus. Han blandade sig aldrig med de andra unga — kom han dit där ungdomen möttes till dans eller samkväm, så stod han mest vid utkanten av lekvallen och såg på — med en uppsyn som om han höll sig för god att vara med. Men fick han någon gång det hugskottet, så gick han obedd med i leken — och då sade folk att han gjorde det för att utmärka sig: han var käck, stark och smidig, lätt att egga till slagsmål — och sedan han två, tre gånger besegrat de mest namnkunniga kämpar i bygden, måste folk finna sig i hans uppträdande. Och lyste det honom dansa med en mö, så frågade han varken efter hennes bröder eller fränder utan dansade och gick och satte sig på tu man hand med flickan — och inte hände det att en kvinna sade nej, om Nikulaus Erlendson bjöd henne sitt sällskap. Detta gjorde honom ju icke bättre liden.
Sedan brodern blivit blind, gick Nåkkve sällan från honom, men kom han ut en kväll, så var han ej annorlunda än han varit förr. Sina långa jaktfärder hade han nu också nästan helt uppgivit, men han köpte sig likväl just denna höst en övermåttan dyrbar, vit falk av sysslomannen, och lika ivrig var han att öva sig i bågskytte och andra idrotter. Björgulf hade lärt sig att spela schack utan att se, och bröderna fördrevo ofta hela dagen vid schackbrädet; de voro båda ivriga spelare.
Så hörde Kristin att folk pratade om Nåkkve och en ung flicka, Tordis Gunnarsdotter från Skjenne. Nästa sommar låg hon på sätern. Då var han flera gånger hemifrån om natten. Kristin fick veta att han varit hos Tordis.
Moderns hjärta skalv och vände sig hit och dit som ett aspblad
