kungen; han älskade Bjarne framför alla sina andra norska män. Och alla väntade sig det största gagn för riket av att Norge nu åter skulle få en konung som byggde och bodde därinom och skulle komma att värja lag och rätt och landets tarv i stället för att öda sin tid, id och rikets välstånd på företag i andra land.
Kristin hade hört talas om kungavalet, liksom hon hört om tvisten med de tyska köpmännen i Björgvin och om kungens krig i Sverige och Danmark. Men det hade rört henne så föga — det var som ekot av åskdunker mellan fjällen, när ovädret drar förbi över långt avlägsna bygder. Hennes söner hade nog talat om dessa ting sinsemellan. Genom Jammælts berättelse kommo Erlends söner i den våldsammaste sinnesrörelse. Björgulf satt med pannan i handen, så att han gömde de blinda ögonen, Gaute lyssnade med läpparna litet åtskilda, medan han kramade fingrarna om dolkfästet, Lavrans andades fort och hörbart, och oavlåtligt såg han från mosterns man bort på Nåkkve i husbondesätet. Den äldste var blek i ansiktet, och hans ögon glödde.
»Det har varit mången mans lott», sade Nåkkve, »att de som stodo honom hårdast emot i livet gingo framgången till mötes på den väg han visat dem — sedan de först lagt ut honom själv till mat åt maskar. När han fått munnen full med mull, då äro hans mindremän icke rädda för att sanna hans ord.»
»Nej, det kan så vara, frände», sade Jammælt dämpande, »du har i någon mån rätt; din far tänkte först av alla på denna utväg ur de oländiga markerna — två bröder i kungasätena här och i Sverige. En djuptänkt, vis och storhågad herre var Erlend Nikulausson, jag inser det. Men var nu varsam med vad du säger, Nikulaus, du vill väl icke att det skall bäras fram sådana ord av dig att det kan skada Skule —»
»Skule bad icke mig om orlov till detta», sade Nåkkve skarpt.
»Nej, han mindes väl ej att du nu är myndig», svarade Jammælt som förut, »och jag tänkte icke på det, jag heller — så det var med mitt samtycke han lade handen på Bjarnes svärd och svor —»
»Jag tänker han mindes det — men den vaskern visste att detta hade jag aldrig samtyckt till. Och Giskemännen tarvade väl denna salva för sjukt samvete —»
— Skule Erlendsson hade nu blivit Bjarne Erlingssons handgångne man. Han hade träffat den unge stormannen, när han under julen gästat sin moster på Ælin, och Bjarne hade klargjort för pojken att det mest var på herr Erlings och hans egna förböner som Erlend på sin tid återfått friheten — utan deras stöd hade Simon Andresson aldrig kunnat uträtta sitt ärende hos kung Maghus; Ivar var ännu hos Inge Fluga.
Kristin visste att vad Bjarne Erlingsson sagt icke var alldeles osant — det stämde ganska bra med Simons egen berättelse om
