för varje bär han såg och åt dem ur hennes hand, så begärligt att hon blev alldeles våt ini handen av hans glupska lilla mun. Varje glädje barnen skänkt henne mindes hon och upplevde på nytt i det drömda livet med de två små, och alla sorgerna glömde hon —.
Det blev vår för tredje gången, sedan Erlend lagts i graven.
Kristin hörde inte längre något om Tordis och Nåkkve. Men hon
hörde ej heller något om klosterplanerna. Och hennes hopp växte
— hon kunde inte hjälpa det: hon ville så ogärna offra sin äldsta
son åt munklivet.
Strax före Jonsmässan kom Ivar Erlendsson hem till Jörundgård. Tvillingarna hade varit ynglingar på sextonde året, när de foro hemifrån. Nu var Ivar vuxen man, nära aderton år gammal, och modern tyckte att han blivit så vacker och manlig, så hon kunde ej se sig mätt på honom.
Första morgonen bar modern upp frukosten till Ivar på sängen: vetelimpa med honung i, tunnbröd och öl, som hon hade tappat från sista tunnan av julbrygden. Hon satt på sängkanten, medan han åt och drack, smålog åt allt han sade, steg upp och såg på hans kläder, vände och tummade på varje plagg, grävde i hans klädsäck, vägde hans nya sölja i sin smala, rödbruna hand, drog hans dolk ur slidan, rosade den och alla hans tillhörigheter. Så satte hon sig åter på sängkanten, såg på sonen och hörde med ett leende i ögonen och kring munnen på allt vad den unge mannen berättade.
Då sade Ivar:
»Det är så gott, mor, att jag säger er mitt ärende härhemma — jag har kommit hit för att få Nåkkves samtycke till mitt giftermål»
Häpen slog Kristin ihop händerna:
»Ivar min: Så ung som du är — du har väl icke burit dig vettlöst åt!»
Ivar bad modern höra på. Det var en yngre änka, Signe Gamalsdotter på Rognheim i Fauskar. Gården omfattade sex markabol, och det mesta var hennes ägande jord, hon hade ärvt sitt enda barn. Men hon kom i rättstvist med mannens fränder, och Inge Fluga hade försökt skaffa sig allehanda olaglig vinst på det om han skulle hjälpa änkan till hennes rätt. Ivar hade blivit uppbragt, hade tagit sig an kvinnan och följt henne till biskopen, ty herr Halvard hade alltid visat Ivar faderlig välvilja, de gånger han träffat honom. Inge Munanssons framfart i sysslan tålde ej vid skarp rannsakan — men han hade förstått att göra sig till vän med storfolket i bygderna, skrämma in allmogen i ett råtthål, och biskopen hade han kastat sand i ögonen på med stor skicklighet. För Munans skull var väl herr Halvard ej heller så hågad att vara alltför sträng. Men nu artade det sig inte gott för Inge — så tremänningarna
772
