»Många hade visst trott att det bleve en sorg för Tordis Gunnarsdotter, om du blev munk.»
»Det trodde jag själv en gång», svarade Nåkkve.
Kristin lät sömnaden sjunka ned i knät Hon såg på sin son — hans ansikte var slutet och lugnt. Och han var så vacker — det mörka håret tillbakastruket från den vita pannan, det lockade sig så mjukt bakom öronen och över halsens slanka bruna stam. Han hade mer regelbundna dräg än fadern — ansiktet var bredare och fastare, näsan inte så stor och munnen ej så liten; de klara blå ögonen sutto vackert under raka, svarta bryn — och ändå föreföll han ej så vacker som Erlend hade varit. Det var faderns djurliknande smidighet och lättjefulla behag, doften av outslitlig ungdom, som Nåkkve icke ägde.
Modern tog upp sitt arbete igen, men hon sydde inte. Om en stund sade hon, medan hon såg ned och strök in en kant av tyget med nålen:
»Kom ihåg, Nåkkve, ännu har jag icke talat ett ord emot er gudliga föresats. Jag dristar mig icke till det. Men du är ung, och — det vet väl du, som är mycket mera lärd än jag — det skall stå någonstädes i Skriften, att illa höves det en man att vända sig om och se sig tillbaka över skuldran, sedan han satt sin hand till plogen.»
Inte ett drag rörde sig i sonens ansikte.
»Jag vet att detta haven I länge haft i era tankar», fortfor modern. »Alltsedan I voren barn. Då förstoden I icke själva vad I ärnaden försaka. Nu, då du kommit till mansålder — tyckes det dig ej nu rådligt att I prövaden något längre om I ären kallade. Du är ju född till att övertaga gården här och bli huvudet för ätten —»
»I djärvens råda mig nu?» Nåkkve drog tungt efter andan ett par gånger. Han reste sig — med ens grep han häftigt i barmen, drog isär »kjortel» och skjorta, så att modern såg in på hans nakna bröst, där födelsemärket, de fem små eldröda fläckarna, lyste inne i det svarta, krusiga håret:
»I trodden väl jag var för litet barn för att förstå vad I framsuckanden med gråt och klagan, då I kyssten mig här, den tid då jag var en liten pilt — jag förstod det ej heller då, men de ord I Hladen kunde jag aldrig glömma —
Mor, mor — haven I glömt att far dog den eländigaste död, utan skriftermål och kyrkans vägkost! — Och I dristen eder till att avråda oss!
— Jag tänker vi bröder veta vad vi vända oss bort från —. Mig syns det ej stort offer, om jag skall gå miste om gården här och giftermål — och slik fred och lycka som I och vår far haden samman i alla de år jag kan minnas —»
Kristin lät sömnaden falla. Allt vad hon och Erlend upplevat
774
