led. Kristin kom ihåg att det hade hans far gjort en gång — hon kunde ej minnas när —.
Hon strök nedåt hans armar, då lyfte han sin hand och klappade henne på kinden. Sedan satte de sig igen, sutto och tego litet.
»Mor», sade Nåkkve om en stund, lugnt och stilla. »Haven I ännu det korset som I fingen efter min bror Orm?»
»Ja», sade Kristin, »han lät bedja mig att jag aldrig skulle skilja mig från det.»
»Jag tror att hade Orm vetat av detta, så skulle han samtyckt till att jag fått det efter honom. Jag också skall bli utan arv och ätt nu —»
Kristin grävde fram under linnet det lilla silverkorset. Nåkkve tog mot det; det var varmt av moderns bröst. Han kysste vördnadsfullt relikgömman mitt på korset och knäppte den tunna kedjan om sin hals, stack så in smycket under kläderna.
»Minns du din bror Orm?» frågade modern.
»Jag vet icke. Det förefaller mig — men kanske är det endast det att I taladen så mycket om honom, då jag var liten —»
Nåkkve satt ännu en liten stund där framför modern, så reste han sig:
»Godnatt, mor!»
»Gud signe dig, Nåkkve, godnatt!»
Han gick. Kristin lade ihop Ivars brudgumsdräkt och sina sysaker och släckte på härden.
»Gud signe dig, Gud signe dig, Nåkkve min —.» Så blåste hon ut ljuset och gick ut ur den gamla stugan.
Någon tid därefter sammanträffade Kristin med Tordis på en
gård ute i bygden. Människorna där lågo sjuka, så de hade ej fått
sitt hö bärgat; nu kommo bröder och systrar ur Olavsgillet och
gåvo dem arbetshjälp. Om kvällen gjorde Kristin sällskap med
flickan ett stycke. Hon gick långsamt och småpratade på
gammaldags vis, och småningom lyckades hon vända samtalet så att
Tordis av sig själv, rätt som det var, hade berättat Nåkkves mor
allt som varit mellan honom och henne.
Ja, hon hade haft möten med honom i beteshagen framme vid deras gård, och i fjol somras, då hon låg på deras säter, hade han varit hos henne flera gånger nattetid. Men han hade aldrig gjort försök att vara för närgången mot henne. Hon visste eljest gott vad folk sade om Nåkkve — henne hade han aldrig kränkt vare sig i ord eller uppförande. Men han hade legat bredvid henne ovanpå sängfällen några gånger, och de hade samtalat med varandra. Så hade hon en gång frågat om det var hans akt och mening att fria till henne. Då svarade han att det kunde han inte, ty han hade lovat sig åt Jungfru Marias tjänst. Detsamma sade han en gång
776
