rans Björgulfson hade ägt och ärvt efter sin svärfar, Ivar Gjesling — och folk tyckte det var vackert att se hur Gaute Erlendsson trädde i de framfarna fädernas spår, så ung han var, och höll sig till gammal god bondesed i klädedräkt, levnadssätt och väsen.
Och till häst var Gaute den vackraste man, som någon kunde få se. Han var den mest oförvägna ryttare, och folk i bygden skröt med att det fanns inte en häst i Norges land som inte deras Gaute skulle kunna tämja och rida. När han var i Björgvin året förut, skulle han ha tyglat en unghingst som ingen ryttare förut rått på och ridit. Under Gautes händer blev den så spak att han red den osadlad med en jungfrus hårband till tygel. Men när Kristin frågade sonen om detta, skrattade han bara och ville inte tala därom.
Att Gaute var lättsinnig i sitt umgänge med kvinnor visste Kristin, och hon var misslynt över det, men hon tänkte att det väl mest var så att kvinnorna voro alltför inbjudande mot den vackre unge mannen, och Gaute var öppen och tillgänglig. Lek och skämt var väl det mesta — han tog inte sådant så allvarligt och gick inte och gömde på något, som Nåkkve hade gjort. Han kom själv och sade det till sin mor, när han fått ett barn med en ung flicka borta på Sundbu — det var nu två år sen dess. För modern hade han sörjt med rund hand, givit henne god hemgift efter hennes förhållanden, hörde Kristin av herr Sigurd, och barnet ville Gaute ta hem till sig, när det blivit avvant. Han tycktes vara mycket förtjust i sin lilla dotter; han tittade alltid till henne, när han var i Våge — hon var det vänaste barn, sade Gaute stolt, och han hade låtit döpa henne till Magnhild. Kristin tyckte också att då sonen nu en gång hade försyndat sig, så var det bäst han tog sitt barn till sig och blev en trofast far. Hon gladde sig riktigt åt att få hem liten Magnhild. Men så dog barnet årsgammalt. Gaute blev mycket bedrövad, när han fick veta det, och Kristin tyckte det var så ledsamt att hon aldrig fått se sin lilla sondotter.
Kristin hade alltid haft mycket svårt för att straffa Gaute. Han hade varit så klen, när han var liten, och sedan hade han fortfarit att hänga efter modern mer än de andra barnen. Och så liknade han hennes far. Och han hade varit så pålitlig och trovärdig som barn — allvarlig och lillgammal hade han gått med henne och givit henne så mången välment handräckning, som han i sin barnsliga oskuld trodde måste vara modern till största nytta. Nej, vara sträng mot Gaute hade hon aldrig nänts — och om han gjorde något galet av tanklöshet och sin ålders naturliga enfald, så behövde han heller aldrig mer än några milt tillrättavisande ord, så eftertänksam och klok som den gossen var.
När Gaute var två år gammal, tillrådde deras huspräst på Husaby, som förstod sig särskilt på småbarns sjukdomar, att han åter skulle få kvinnomjölk, eftersom inga andra medel hjälpte. Tvillingarna voro då nyfödda, och Frida, som ammade Skule, hade
780
