mycket mera mjölk än spädbarnet orkade dia. Men tärnan kände motvilja för den lilla stackarn — Gaute såg illa ut, med stort huvud, tunn och vissen kropp, kunde varken tala eller stöda på benen — därför var hon rädd att det kunde vara en bortbyting, fast barnet varit friskt och vackert, ända tills det fick en sjukdom vid tio månaders ålder. I alla fall vägrade Frida att lägga Gaute till sitt bröst, och så måste Kristin ta honom själv, och han fick dia sin mor, tills han var fyra vintrar gammal.
Sedan hade Frida aldrig kunnat tåla Gaute; alltid hade hon hackat på honom, så mycket hon tordes för modern. Frida satt nu närmast husfrun på kvinnobänken och bar hennes nycklar, när Kristin var hemifrån. Hon sade till husbondfolket vad som föll henne in; Kristin hade överseende med tjänarinnan och hade roligt åt henne, fast hon ofta var förargad på henne också — likväl försökte hon alltid att gottgöra och släta över, när Frida gjort något galet eller varit för grov i munnen. Nu hade Frida fasligt ont av att Gaute satt i högsätet och skulle vara husbonde på gården. Hon gitte inte räkna honom för mer än en vettlös pojkvasker, skröt med hans bröder, men mest med Björgulf och Skule, som hon hade ammat, och hon gjorde narr av Gautes korta växt och krokiga ben. Gaute tog det godmodigt.
»Ja, du kan veta, Frida, hade jag fått dia dig, så hade jag också blivit en sådan kämpe som mina bröder. Men jag fick nöja mig med min mors bröst jag —», han smålog åt Kristin.
Ofta vandrade mor och son omkring tillsammans ute om kvällarna. På många ställen voro stigarna över gärdena så smala att Kristin måste gå bakom Gaute. Han gick före med den långskaftade yxan, så myndig — modern måste le bakom hans rygg. Hon kände en ung, okynnig lust att springa på honom bakifrån, krama honom intill sig, skratta och skämta med Gaute, som hon gjort ibland, när han var barn.
Några gånger gingo de ända ned till ett tvättställe vid älvstranden, sutto och hörde på bruset av älven, som strömmade förbi, ljus och forsande i skymningen. Oftast talade de ej mycket med varandra. Men det hände att Gaute frågade modern om gammalt och fornt ur bygdehävden och om hennes egen släkt. Kristin berättade sådant som hon hört och sett i sin barndom. Fadern och åren på Husaby kommo aldrig på tal mellan dem sådana kvällar.
»Nej, mor, I sitten visst och frysen», sade Gaute, »det är kallt i afton.»
»Åh ja — och stelbent har jag blivit av att sitta på stenen här.» Kristin reste sig också. »Jag börjar bli en gammal käring, Gaute min!»
Hemåt gick hon och stödde sig med ena handen på hans axel.
Lavrans sov som en sten i sin säng. Kristin tände den Lilla tranlampan — hon hade lust att sitta och njuta av stiljten i sitt eget
