tal om hans dotter, vem det vara månde, skulle få äta upp sina ord, och Inga skrek:
»Ja, tag du livet mitt, Lavrans, som hon har tagit all min tröst och glädje — och red hennes bröllop med denna riddarsonen, men likafullt så vet folk att hon blev gift med Bentein på allmän färdeväg — se här —», hon kastade lakanet, som Lavrans givit henne, tvärsöver båren till Kristin, »jag har icke bruk för Ragnfrids lin till Arnes jordfästning — gör dig huvudlin av det, eller göm det till att linda risungen din — och gå ned och hjälp Gunhild att sörja över den hängde —»
Lavrans, Gyrd och prästen grepo Inga. Simon försökte lyfta upp Kristin, som låg över båren. Då sköt hon häftigt undan hans arm, rätade upp sig, så att hon stod rak på knä, och ropade högt:
»Gud, min frälsare, hjälp mig! — detta är osant!»
Hon sträckte ut sin ena hand och höll den över det närmaste ljuset på likbåren.
Det såg ut som om lågan böjde sig och vek åt sidan — Kristin kände allas ögon på sig — det tycktes henne att detta varade en lång stund. Då förnam hon med ens svidande smärta i insidan av handen, och med ett gällt skrik föll hon baklänges i golvet.
Hon trodde själv att hon svimmat — men hon märkte att Simon och prästen lyfte upp henne. Inga skrek något, hon såg sin fars förfärade anlete och hörde prästen ropa att ingen finge räkna detta prov giltigt — så finge man icke äska Guds vittnesbörd — då bar Simon henne ut från loftet, nedför trappan. Simons sven sprang till stallet, och strax efteråt satt Kristin, halvt sanslös ännu, framför Simon på hans sadel, insvept i hans kappa, medan han red nedåt mot bygden, så fort hästen kunde löpa.
De voro nästan framme vid Jörundgård, när Lavrans upphann dem. Resten av deras följe kom dundrande långt borta på vägen efter dem.
»Säg ingenting till din mor», sade Simon, när han satte ned henne vid stugdörren. »Vi ha hört alltför mycket vanvettigt tal i kväll; ingen under att du miste besinningen själv till slut.»
Ragnfrid låg vaken, när de kommo in, och sporde hur där varit
i vakstugan. Simon tog till orda och svarade för dem alla. Jo, där
hade varit många ljus och mycket folk. Jo, där hade varit en
präst — Tormod från Ulvsvolden — om Sira Eirik hade han hört
att han skulle ha ridit ned till Hamar redan i kväll, på så vis
kommo de ur förlägenheten med jordfästningen.
»Vi få låta läsa en mässa över pilten», säger Ragnfrid. »Gud styrke Inga, hårt prövas hon, den goda, duktiga kvinnan!
Lavrans tog upp den ton Simon sjungit före, och strax därpå sade Simon att nu finge de alla gå till ro: »ty Kristin är både trött och sorgmodig».
