och en sölja så stor som en liten handsköld var en lagom tilltagen prydnad mitt emellan hennes bägge breda bröst. Hennes väldiga lekamen var alltid så skrudad som ett altare med de dyrbaraste tyger och förgylld metall — Gerlak Tiedekensson tycktes älska sin hustru övermåttan högt.
Året förut hade Gaute gästat sin syster och svåger i Björgvin under vårtinget, och om hösten drog han över fjället med en drift hästar, som han sålde där. Den färden blev så lönande att Gaute svor på att den skulle han göra om igen nu till hösten. Kristin tänkte att han fick väl göra som han ville i detta. Något av faderns reslust hade väl också han i blodet — han slog sig nog till ro, när han blev äldre. Då modern märkte att han gick och förberedde sig för att komma i väg, skyndade hon själv på honom — i fjor hade han måst fara hem över fjällen i fullt vinterväder.
Så drog han åstad en vacker solskensmorgon strax efter Bartolomeimässan. Då skall man slakta baggarna — och över hela gården luktade det kokt fårkött. Tjänarna voro stinna och belåtna; hela sommaren hade de inte smakat färsk mat utom på de största helgdagarna, men nu fingo de det kraftiga köttet och det feta, starka spadet både till dagvard och kvällsvard i många dagar. Kristin var både uttröttad och upprymd efter årets första storslakt och korvberedning, då hon stod uppe på stora vägen och vinkade med en snibb av sitt huvudlin efter Gautes tåg. Det var vackert att se — präktiga hästar, friska unga män, som redo med blänkande vapen och klingande riddon; det dånade, när de kommo på den höga bron. Gaute vände sig i sadeln och vinkade tillbaka med sin hatt, och Kristin vinkade åter med ett litet muntert rop av glädie och stolthet.
Strax efter vinternatten[1] blev det plötsligt regn och snöglopp i
bygden, storm och snö i fjällen. Kristin var litet orolig för Gaute,
som ännu ej återvänt. Men hon var i alla fall aldrig rädd för hans
skull på samma sätt som för de andra — hon trodde på denne sons
lycka.
En veckas tid därefter kom Kristin från ladugården sent på kvällen; då skymtade hon några ryttare uppe vid gårdsgrinden. Dimman böljade som vit rök framför oxblåslyktan, som hon bar — hon gick uppåt i regnet för att möta följet av mörka, skinnklädda män: kunde det vara Gaute — det var orimligt att vänta främmande så sent —?
Då såg hon att den främste ryttaren var herr Sigurd av Sundbu — litet tungrodd och stelbent som en gubbe kom han av hästen.
»Ja, jag bär tidender från Gaute, jag, Kristin», sade riddaren, sedan de hälsat på varandra. »Han kom till Sundbu i går —»
Det var så mörkt därute att hon inte kunde urskilja hans min.
- ↑ Natten före 14 okt; sommarnatten före 14 april.
