Men rösten var så underlig. Och när han gick mot huset, befallde han sina svenner att följa med Kristins stallpojke till drängstugan. Hon blev rädd, då han ej sade mera, men hon frågade mycket lugnt, när de stodo ensamma i rummet:
»Vilka äro då tidenderna, frände? Är han sjuk, eftersom han icke följde med dig hem?»
»Nej, Gaute är så frisk att jag såg honom, aldrig friskare. Men hans följe var uttröttat —»
Han blåste på skummet över ölbägaren, som Kristin räckte honom, drack och prisade ölet.
»God skänk skall den ha som bär goda tidender», sade husfrun leende.
»Ja, det spörjs vad du säger när du hört tidenden till ända», svarade han helt försagd. »Han kom ej ensam denna gång, din son —»
Kristin stod och väntade.
»Han har med sig — ja, det är dottern till Helge på Hovland — han har nog tagit denna — denna mö — tagit henne med våld från hennes far —»
Kristin sade ännu ingenting. Men hon satte sig på bänken mitt emot honom. Hennes mun var smal och hopknipen.
»Gaute bad att jag skulle fara hit över — han var nog rädd att detta icke skulle lika dig. Han bad mig säga dig det — och nu har jag gjort det», slutade herr Sigurd helt matt.
»Du får säga allt vad du vet om denna sak, Sigurd», bad Kristin lugnt.
Herr Sigurd gjorde detta — oredigt och tillkrånglat, med mycket ordande hit och dit. Han var nog själv mycket förfärad över Gautes gärning. Men Kristin fick fram av hans berättelse att Gaute hade visst träffat mön i Björgvin förra året. Jofrid hette hon — nej då — bortlovad var hon ej. Men Gaute hade nog förstått att det ingenting skulle tjäna till, om han talade med möns fränder — Helge på Hovland var stormrik, av den ätten som kallade sig Duk och hade egendomar särskilt i Voss. Så hade fienden frestat de två unga — Herr Sigurd skubbade sig i kläderna och kliade sig i huvudet, som om han varit alldeles nedlusad.
Ja, så i somras — då Kristin trodde att Gaute var på Sundbu och skulle följa herr Sigurd på jakt efter de två slagbjörnarna inåt säterfjället — då hade han farit över fjället in i Sogn — hon var där hos en gift syster; Helge hade tre döttrar och ingen son. Sigurd stönade i vånda — ja, han hade lovat Gaute att tiga med det. Han hade nog vetat att pojken skulle hälsa på en flicka — men han kunde då inte drömma om att det var något så vettlöst Gaute hade i tankarna.
»Ja, detta kan han väl få böta dyrt för, sonen min», sade Kristin. Hennes ansikte var stelt och lugnt.
784
