Sigurd sade att nu bröt ju vintern in på allvar — vägarna blevo nästan ofarbara. Och när Hovlandmännen fingo tid att tänka på saken, så skulle de kanske finna att det vore bäst Gaute finge Jofrid med hennes fränders samtycke — då hon nu redan var hans.
»Men om de icke tycka detta — utan kräva hämnd för kvinnorovet?»
Herr Sigurd vred på sig och kliade sig ännu värre:
»Det är väl urbotamål», sade han lågt. »Jag vet ej så noga —»
Kristin teg. Då tog herr Sigurd i med bevekande röst:
»Han sade, Gaute — att han väntade du skulle taga kärligt emot dem. Han sade du är ju ej så gammal kvinna att du glömt — ja, han menade det att du fick den make du själv ville ha, förstår du?»
Kristin nickade.
»Hon är det fagraste barn jag sett i min levnads tid, Kristin», sade Sigurd innerligt; hans ögon blevo fuktiga. »Illa är det att djävulen lyckat Gaute till denna ogärning — men du vill väl ta emot dessa två stackars barn med vänlighet?»
Kristin nickade åter.
Bygden låg upplöst, gulgrå och svart under hällande regn, då
Gaute nästa dag vid nontiden red in på tunet.
Kristin kände kallsvetten i pannan, när hon lutade sig ut under dörrkarmen — där stod Gaute och lyfte en kvinna i svart hättekappa av hästen. Hon var liten till växten, nådde mannen knappt till axeln. Gaute ville ta hennes hand och leda fram henne — då sköt hon undan honom och gick ensam Kristin till mötes. Gaute fick brått med att hälsa på huskarlarna och ge besked åt de svenner som varit med honom. När han åter såg åt de två framför ingångsdörren, stod Kristin och höll den främmande flickan i båda händerna. Gaute sprang dit bort med en glad hälsning på läpparna. Inne i förstugan tog herr Sigurd honom om axlarna, klappade honom faderligt, flämtade och pustade efter spänningen.
Kristin hade blivit överrumplad, när flickan lyfte ett ansikte så blekt och så intagande inne i den genomvåta hättan — och hon var så rent ung och barnsligt liten. Då hon sade:
»Välkomsthälsning väntar jag icke av eder, Gautes mor — men nu äro alla dörrar stängda för mig utom denna. Viljen I låta mig stanna här i gården, så skall jag icke glömma att jag kom hit utan gods och utan ära, men med god vilja att tjäna eder och Gaute, min herre —»
— så hade Kristin tagit flickans båda händer, innan hon själv visste ordet av:
»Gud förlåte min son vad han brutit mot dig, fagra barnet mitt — kom in du, Jofrid — Gud hjälpe er båda, så visst som jag vill hjälpa dig allt vad jag kan!
