Strax efteråt tyckte hon nog att hon kommit att ta väl ömt emot denna kvinna, som hon inte kände. Men nu hade Jofrid lagt av sig ytterplaggen. Hennes tunga vinterklänning av sjöblå, hemmavävd vadmal var drypande våt nedtill och hade blivit genomblöt över skuldrorna tvärsigenom kappan. Och det var en blid, sorgsen värdighet över denna barnsligt unga flicka — hon höll det lilla svarthåriga huvudet behagfullt böjt, två tjocka, becksvarta flätor nådde henne nedanför midjan. Kristin tog kärleksfullt Jofrids hand och ledde henne till den varmaste platsen på bänken bredvid eldstaden: »Du måste ju frysa?»
Gaute kom bort och tog modern häftigt i famn:
»Mor, det får gå som det är skickat — haven I sett så vän mö som Jofrid min? Henne måste jag äga, vad det så skall kosta mig — och I skolen vara henne huld, käraste mor min —»
Vän var Jofrid Helgesdotter — Kristin måste oupphörligt se på henne. Hon var av låg växt, bred över axlar och höfter, men rund och vackert danad. Och hennes hy såg så mjuk och ren ut att hon var vacker, fast hon var alldeles vit i ansiktet. Korta och breda anletsdrag hade hon, men kinderna och hakans vida, starka båge gjorde det också vackert, och hon hade en bred ljusröd mun med smala läppar och jämna små tänder, som liknade ett barns mjölktänder. Och när hon lyfte de tunga ögonlocken, voro hennes klara, grågröna ögon som strålande stjärnor under de långa svarta ögonhåren. — Svart hår, ljusa ögon — det hade hon tyckt var det vackraste hon visste, alltsedan hon första gången såg Erlend — det hade de flesta av hennes egna fagra söner —.
Kristin förde Jofrid till sätes på kvinnobänken vid sin egen sida. Hon satt fin och blyg bland det främmande husfolket, åt litet och rodnade klart varje gång Gaute under måltiden drack henne till.
Han blossade av stolt och orolig lycka, där han satt i sitt högsäte. För att hedra sonens hemkomst hade Kristin lagt duk på bordet i kväll och satt fram två vaxljus i ljusstakarna av förgylld koppar. Gaute och herr Sigurd drucko varandra till oupphörligt, och den gamle herrn blev mer och mer rörd, lade armen om Gautes skuldra och lovade att tala för hans sak hos sina rika fränder, ja hos kung Magnus själv — han skulle nog skaffa honom förlikning med möns kränkta fränder. Sigurd Eldjarn själv hade icke en ovän — det var faderns trätgiriga lynne och hans egen olycka med hustrun som gjort honom ganska ensam.
Till sist sprang Gaute upp med hornet i sin hand. Så fager han är, tänkte Kristin — och så lik far! Sådan hade också hennes far blivit i början av ett rus — så lysande av livsglädje, stolt och frisk —.
Nu har det gått så för mig och denna kvinna, Jofrid Helgesdotter, att vi dricka vårt hemkomstöl i dag, och vårt bröllop få vi
786
