fira sedan, om Gud vill skänka oss lycka därtill. Dig, Sigurd, tacka vi för trofast frändesinne och eder, mor, för att I välkomnaden oss så som jag väntade mig av edert trofasta moderliga hjärta — ty vi bröder ha ofta talat oss emellan om er, att I syntes oss vara den mest storhågade kvinna och den huldaste mor. Därför ber jag att I viljen hedra oss därmed att I själv reden vår brudsäng, så ståtlig och vacker att jag utan skam kan bjuda Jofrid att sova där med mig, och att I själven viljen följa Jofrid upp på loftet, så att hon kommer i säng med så mycken heder som det är råd till, eftersom hon ej har mor i livet eller några frändekvinnor här —»
Herr Sigurd var bra nog drucken nu, han slog till ett skratt:
»— I haven då sovit samman i loftet hos mig — jag visste ej bättre än jag trodde I haden legat i en säng förut också —
Gaute skakade övermodigt sitt gyllne hår:
»Ja, frände — men detta är första natten Jofrid skall sova på min arm här i min egen gård — om Gud vill.
— Men er, gott folk, ber jag dricka och vara glada i kväll — nu haven I sett henne som skall bli min husfru på Jörundgård — hon eller ingen kvinna, det säger jag vid Gud, vår Herre och min kristna tro. Jag förväntar att I hedren henne alla, både karlar och kvinnor, och jag väntar av eder, mina män, att i hjälpen mig att behålla och värja henne, så som det höves män.»
Under allt det rop och larm som följde på Gautes tal gick Kristin stilla från bordet och viskade till Ingrid att följa med upp på loftet.
Lavrans Björgulfsons ståtliga höganloftsal hade blivit illa medfaren under de år då Erlendssönerna hållit hus där. Kristin hade inte velat offra mer än det nödtorftiga och det grövsta av sängkläder och löst bohag åt de vårdslösa pojkarna, och hon lät sällan göra rent i rummet, ty det lönade ej mödan. Gaute och hans vänner drogo in smuts och boss lika fort som hon lät sopa bort det. Där var en ingrodd lukt av karlar, som kommo in och slängde sig i sängarna, svettiga och våta och nedsmutsade, ur skogen och ladugården, lukt av stall och läderplagg och våta hundar.
Nu sopade och städade Kristin och tärnan i en fart så gott de kunde, husfrun bar in fin sängbonad, täcken och kuddar, rökte med enris, och på ett litet bord ställde hon silverbägaren med den sista vinskvätt hon ägde i huset, skådebröd och ett vaxljus i malmstake och flyttade det fram till sängen. Nu var här så fint hon kunde få det på så kort stund.
På brädväggen till kammaren bredvid hängde vapen — Erlends tunga tvåhandssvärd och det mindre svärdet, som han brukade bära, timmermansbilor och vedyxor — Björgulfs och Nåkkves lättyxor hängde där ännu. Där fanns också ett par små yxor som gossarna sällan begagnat, för att de tyckte de voro för lätta — men
