te hon vara från ett övermåttan rikt hem. Kristin ville värdesätta de ting hon här såg till mera än trettio marker i bränt silver — bara scharlakansklänningen med vit päls och silverhäktor och den tillhörande sidenfodrade hättekragen hade nog kostat en tio, tolv mark. Ville möns far ingå förlikning med Gaute, så var det ju gott och väl — men sonen kunde omöjligt räknas för jämgifte till denna kvinna. Och ville Helge ansätta Gaute så hårt som han hade rätt och makt till, då såg det mörkt ut.
»Denna ring», sade Jofrid, »bar min mor alltid — viljen I taga emot den, husfru, då vet jag att I icke dömen mig så strängt som en god och ättestor kvinna kunde väntas göra.»
»Nej, då finge jag väl försöka vara dig i mors ställe då», sade Kristin leende och trädde ringen på sitt finger. Det var en liten silverring med en vacker vit agat i, och Kristin tänkte, barnet räknade den väl för en särskild klenod, eftersom den var ett minne av hennes mor. »Jag får väl giva dig gengåva, tänker jag», sade hon. — Hon hämtade sitt skrin och letade fram guldringen med safirer. Denna ring lade hans far på min säng, när jag fött Gaute till världen.»
Jofrid tog emot den med en handkyss: »men eljest hade jag tänkt tigga en annan gengåva av eder — mor —», hon log så intagande. »Varen icke rädd för att Gaute hemfört en lat eller oduglig kvinna! Men jag äger ingen lämplig arbetsdräkt. Given mig en gammal efter eder och låten mig gå er tillhanda; kanske jag då snart behagar eder bättre än det är rimligt att jag nu kan göra —»
Men nu måste Kristin visa den unga vad hon hade i sina kistor, och Jofrid rosade med så god uppfattning allt det vackra Kristin själv arbetat, att den äldre kvinnan gav henne både ett och annat — två linnelakan med silkeknuten språngning, ett blåsömmat handakläde, ett fyrskäftat åkläde och till slut den långa väggbonaden med falkjakten på: »Dessa ting vill jag icke skola komma bort från gården — och med Guds och Vår Frus hjälp blir detta hus en gång ditt.» Så kunde de ju lika gärna gå över till burarna — de höllo på i många timmar och hade mycket trevligt tillsamman.
Kristin ville ha givit Jofrid sin gröna vadmalsklänning med de invävda svarta nopporna — men Jofrid tyckte den var alltför god till arbetsdräkt. Stackare, hon ville gärna vara mannens mor till behag, tänkte Kristin och dolde ett leende. Äntligen funno de en gammal brun klänning, som Jofrid tyckte kunde passa, om hon klippte av den nedtill och satte lappar under armarna och på armbågarna. Genast måste hon låna sax och sysaker, och så satte hon sig till att sy. Kristin tog då också ett handarbete, och så sutto de två kvinnorna, när Gaute och herr Sigurd kommo in till kvällen.
