Frida torkade blodet från näsa och mun:
»Skulle icke I, storhövdingars döttrar som du och denna här Jofrid, vara bättre än kotkarlars ungar —! I vet ju att brudsäng med silkeslakan väntar er säkert och visst — I är väl karlgalna och skamlösa, när I icke kan vänta, utan stryker till skogs med unga knapar och drar på er risungar — tvi, tockna kvinnor, säger jag!»
»Tig nu — och gå ut och tvätta dig — du står och blöder ned degen», sade husfrun lugnt.
I dörren möttes Frida och Jofrid. Kristin såg på den unga att hon måste ha hört hennes samtal med tärnan.
»Stackarn talar som hon har vett till. Jag kan icke driva bort henne — hon har ingenstädes dit hon kan ty sig.» — Jofrid log hånfullt. Då sade Kristin: »Hon har fostrat två av mina söner.»
»Gaute har hon icke fostrat», svarade Jofrid. »Det påminner hon både honom och mig om rätt som det är. Kunnen I icke få henne gift?» frågade hon skarpt.
Kristin måste skratta:
»Tänker du icke att jag bemödat mig om det? Men det kom aldrig längre än till att karlen väl fått tala med henne som skulle bli hans brud!»
Kristin undrade om hon inte nu borde begagna tillfället och tala med Jofrid — låta henne känna att här skulle hon bara möta moderlig välvilja. Men Jofrid såg vred och kall ut —.
Emellertid syntes det nu tydligt på Jofrid hur det var fatt med henne. Så var det en dag då hon skulle sprita fjäder till nya bolstrar. Kristin rådde henne att binda över håret, så att det inte skulle ryka fullt med dun i det. Jofrid knöt på sig en linneduk:
»Det höves mig väl också bättre nu än blottat hår», sade hon med ett litet skratt.
»Det kan väl så vara», sade Kristin kort.
Hon förstod i alla fall att Jofrid inte ville skämta med det.
Några dagar efteråt kom Kristin ut i eldhuset och såg att Jofrid stod och tog ur några orrar — hon hade redan fått blodstänk uppöver armarna. Förfärad ryckte Kristin undan henne:
»Barn, du får icke ta i något blodigt nu — vet du ej ens så mycket —!»)
»Åh, tron I det är sant allt sådant där som kvinnor säga?» frågade Jofrid tvivlande.
Då berättade Kristin om de eldsmärken Nåkkve fått på bröstet. Med avsikt berättade hon så att Jofrid kunde förstå, att hon inte varit gift än, när hon såg kyrkan brinna.
»Du hade väl icke tänkt sådant om mig?» frågade hon tyst.
»Jo, Gaute har sagt mig allt det där — eder far hade lovat er åt Simon Andresson, men I rymden med Erlend Nikulausson till hans moster, och då måste Lavrans ge sitt samtycke —»
»Alldeles så var det ej — vi rymde icke. Simon löste mig från
