Om en stund, då Ragnfrid somnat, kastade Lavrans litet kläder på sig och satte sig på kanten av döttrarnas säng. Han fann i mörkret Kristins hand och sade mycket milt:
»Nu får du säga mig, barn, vad som är sant och vad som är lögn i det talet Inga kommer med.»
Snyftande berättade Kristin allt som hänt den kvällen Arne red till Hamar. Lavrans sade icke stort. Då kröp Kristin fram i sängen, slog sina armar om hans hals och jämrade sakta:
»Jag har ju vållat Arnes död — det är ju sant, som Inga sade —»
»Arne bad dig själv om att gå och möta honom», sade Lavrans och drog upp täcket kring dotterns nakna skuldror. »Obetänksamt var det väl av mig att jag lät eder vistas samman så som skedde, men jag trodde pilten skulle varit förståndigare. Icke skall jag lasta eder — jag förstår att dessa ting äro tunga för dig att bära. Fast aldrig hade jag tänkt att någon av mina döttrar skulle komma i vanrykte här i vår bygd — och illa blir det med mor din, när hon spörjer dessa tidender — Men att du gick med detta till Gunhild, och icke till mig, det var så vettlöst, att jag icke kan fatta huru du kunde bete dig så enfaldigt.»
»Jag förmår icke vara här i bygden längre», grät Kristin, »icke en människa törs jag se i ögonen — och allt det jag vållat dem i Romundgården och på Finsbrekken —!»
»Ja, de få nu sörja för det, både Gyrd och Sira Eirik», sade Lavrans, »att dessa lögnerna om dig komma i jorden med Arne. Eljest blir det ju Simon Andresson, som bäst kan värja dig i denna sak», sade han och klappade henne i mörkret. »Synes dig icke han tog saken ädelsinnat och förståndigt?»
»Far» — Kristin tryckte sig intill honom och bad ångestfullt och innerligt, »sänd mig i kloster, far! Jo, hör på mig — jag har tänkt på detta länge, kanhända Ulvhild blir frisk, om jag går i hennes ställe. Minns du de skorna jag sydde åt henne i höstas, med pärlor på? Jag stack mina fingrar så illa, jag blödde av den vassa guldtråden — jag satt och sydde dem, för jag tyckte det var så orätt att jag icke höll så mycket av min syster att jag ville bli nunna för att hjälpa henne — Arne sporde mig en gång om det. Hade jag sagt ja då, så hade detta icke hänt —»
Lavrans skakade på huvudet:
»Lägg dig ned nu», befallde han. »Du vet icke själv vad du säger, arma barnet mitt. Nu får du fresta om du kan sova —»
Men Kristin låg och kände smärtan i sin brända hand, och
förtvivlan och förbittring över hennes öde stormade i hennes hjärta
Det kunde ej gått henne värre, om hon varit den syndfull
kvinna; alla skulle de väl tro — nej, hon kunde inte, kunde inte
72
