mitt ord, så snart han märkte att jag hade Erlend mera kär, och då gav far sitt ja-ord — ogärna, men han lade min hand i Erlends — jag satt trolovad ett år —. Tyckes dig detta värre?» frågade, hon, ty Jofrid hade rodnat häftigt och såg förfärad på henne.
Flickan skrapade med kniven litet blod och slamsor av inälvorna från sin vita arm.
»Ja», sade hon lågt, men mycket fast. »Gott rykte och heder skulle jag icke ha förspillt i onödan. — Ja, jag skall icke säga detta till Gaute», tillade hon hastigt. »Han tror att hans far förde bort er med våld, då han icke kunde få eder med böner och goda ord —»
Hon hade nog så rätt, tänkte Kristin.
Alltefter som tiden led och Kristin ständigt tänkte på saken, så kom hon mer och mer att tycka att det hederligaste vore om Gaute sände bud till Helge på Hovland, lade sin sak i hans händer och bad att få Jofrid till äkta, på de villkor Helge ansåg sig kunna medgiva. Men när hon talade om det med Gaute, såg han förlägen ut och svarade undvikande. Till sist frågade han häftigt om modern kunde laga att ett brev kom fram över fjällen vintertid? Nej — men Sira Dag kunde säkert skaffa ett brev fram till näset och vidare längs kusten, sade modern, prästerna kunde alltid skaffa fram brevsändningar, även vintertiden. Gaute sade att det blev för dyrbart.
»Då blir det ej med din hustru du får ett barn till våren!» sade modern harmset.
»Saken kan i alla fall icke ordnas så fort» sade Gaute. Han var mycket ond, kunde Kristin märka.
En otäck, mörk ångest kom över Kristin, medan tiden led. Hon kunde inte annat se än att Gautes första, uppflammande förtjusning över Jofrid var alldeles borta; han gick och var misslynt och nedstämd. Från första stund hade denna sak, Gautes brudrov, sett så illa ut som möjligt — men modern tyckte att det blev mycket värre om mannen nu skulle visa sig rädd efteråt. Ångrade de båda unga sin synd, så var det gott och väl — men här såg ledsamt nog ut som om han hyste omanlig fruktan för den man han kränkt, vida mer än gudfruktig ånger. Gaute, den sonen hade hon alltid trott bäst om — det kunde inte vara sant som folk sagt, att han var opålitlig och lättsinnig med kvinnor, att han redan skulle vara trött på Jofrid, nu då bruden var vissnad och tung på foten den tid närmade sig, då han måste svara för sin våldsgärning inför hennes fränder.
Hon ursäktade sonen — då hon kunnat låta locka sig så lätt, hon som alltid haft annat för ögonen under sin uppväxt än fromma människors sedliga vandel —! Hennes söner hade vetat alltifrån barndomen att deras egen mor försyndat sig, att fadern haft barn med en annan mans hustru i sin ungdom och syndat med en gift
792
