kvinna, när de redan voro stora pojkar. Ulv Haldorsson, deras fosterfar — Fridas lättfärdiga prat — åh, det var ej underligt om dessa unga män voro svaga i det stycket. — Gifta sig med Jofrid måste Gaute, om han kunde få hennes fränders samtycke, och tacka till! Men synd om henne skulle det vara, i fall hon nu finge se att Gaute tog henne nödtvungen, utan hjärteglädje.
En dag i fastan höllo Kristin och Jofrid på att göra i ordning
matsäck åt timmerhuggarna. De bultade den torkade fisken tunn
och platt, packade smör i tinor, fyllde träflaskor med öl och mjölk.
Kristin såg att det plågade Jofrid förfärligt nu att gå och stå så
där hela tiden, men Jofrid blev bara förargad, när Kristin bad
henne sitta ned och vila. För att förströ henne litet föll det då Kristin
in att fråga om det där äventyret med hingsten, som Gaute skulle
ha ridit in med en jungfrus hårband: »det var väl ditt det?»
»Nej», sade Jofrid vresigt och blev blossande röd. Men så slog hon om:
»Det var Åsas — min systers», sade hon skrattande. »Till henne giljade Gaute först, men när jag kom hem, visste han icke vem han tyckte bäst om. Men Åsa var det han väntat finna hos Dagrun i somras, då han kom till Sogn. Och så blev han harmsen, när jag retades med honom för hennes skull — svor vid Gud och människor, han var icke sådan att han trädde goda mäns döttrar för nära, och det hade ej varit mer mellan honom och Åsa än att han kunde sova utan synd i mina armar, sade han. Jag tog honom på orden —», hon skrattade åter. När hon såg Kristins ansikte, nickade hon trotsigt:
»Ja, Gaute ville jag ha till man, och lita på det, mor, jag får honom. Det händer tidast att jag får min vilja fram —»
Kristin vaknade i svart mörker. Kölden bet i kinder och näsa —
när hon drog upp fällen bättre omkring sig, kände hon att det var
rimfrost på den av hennes andedräkt. Det var visst fram mot
morgonen — men hon gruvade sig för att stiga upp och se på
stjärnorna. Hon kröp ihop riktigt under fällen för att värma sig litet ännu.
I detsamma mindes hon sin dröm.
Hon tyckte att hon låg i sängen nere i lillstugan på Husaby och just nyss hade fått ett barn. Det låg på hennes arm, insvept i ett lammskinn, som hade glidit isär och var öppet ända in på den lilla mörkröda kroppen — de små, små händerna höll det knutna över ansiktet, knäna uppdragna mot underlivet och fötterna i kors — emellanåt rörde det sig litet. Det föll henne inte in att undra över att pojken inte var lindad och inga kvinnor voro hos dem i stugan. Hennes kroppsvärme omgav ännu barnet, medan det låg så där intill henne, genom sin arm kände hon det ännu in i hjärterötterna, när barnet rörde på sig. Trötthet och plågor överskuggade henne
