ännu, likt ett mörker som höll på att vika, medan hon låg och såg på sin son och kände att glädjen över honom och ömheten oupphörligt tilltogo, liksom dagranden växer längs åskanten —.
Men samtidigt som hon låg där i sängen, stod hon också ute bakom stugväggen. Under henne låg bygden och lyste i morgonsol. Det var en tidig vintervårdag — hon insöp den skarpa friska luften — vinden var isande kall, men den hade smak av havet där långt ute och av snösmältningen: åsarna lågo i morgonsol på hinsidan dalen med sina snöfria fläckar kring gårdarna, och skarsnön glänste vit och blank som silver i alla gläntor i de mörkgröna skogarna. Himlen var som rensopad, klart gul och blekblå med några få, mörka, vinddrivna molnflingor simmande däruti — men kallt var det; där hon stod var snödrivan stenhård ännu efter nattfrosten, och mellan husen låg den kalla skuggan, ty solen stod rätt över åsen österom gården. Och rakt framför henne, där skuggan slutade, rörde morgonvinden det bleka fjolårsgräset, det rörde sig, och det glänste, men stålblank is band ännu rötterna.
Åh — åh! Klagosucken trängde ur hennes bröst mot hennes vilja. Lavrans hade hon ännu hos sig — hon hörde gossens jämna andetag bortifrån den andra sängen. Och Gaute — han låg däruppe på loftet med sin frilla. Modern suckade igen, rörde oroligt på sig, och Erlends gamla hund flyttade sig intill hennes uppdragna ben under fällarna.
Nu hörde hon att Jofrid var uppe och gick på golvet. Kristin kröp fort ur sängen och stack fötterna i de ludna kängerna, fick vadmalsklänningen och skinnkoftan på sig. I mörkret trevade hon sig fram till härden, satt på huk och blåste och krafsade i askan — men inte den minsta gnista! Glöden hade dött ut i natt.
Hon grävde fram eldstålet ur bältepungen, men fnösket måtte blivit vått och ha frusit. Till sist gitte hon inte hålla på längre, tog glödpannan och gick upp för att låna eld hos Jofrid.
Det brann en präktig brasa i den lilla eldstaden och lyste utåt rummet. Vid det flammande skenet satt Jofrid och näste bättre fast kopparspännet på Gautes renskinnsjacka. Borta i sängens halvdager skymtade hon mannens nakna överkropp — Gaute sov utan skjorta, till och med när det var som värst smällkallt. Han satt upprätt och hade fått morgonbiten på sängen.
Jofrid reste sig tungt och husmoderligt — ville inte mor ha en dryck öl? Hon hade värmt morgondrycken åt Gaute. Och mor skulle ta med den här kannan till Lavrans — han skulle ut med Gaute i timmerskogen i dag. Det blev kallt för männen —.
Kristin knep ihop läpparna av ovilja, när hon stod nere hos sig själv och gjorde upp eld. Jofrids hemvana sysslande, Gaute som låg där och oblygt lät betjäna sig av sin frilla — dennas omsorg om sin olaglige samlevare — allt tycktes henne så oblygt och motbjudande.
794
