Sida:Kristin Lavransdotter 1949.djvu/804

Den här sidan har korrekturlästs

»Nej, mor — nu voren I alltför hård mot Gaute —», Jofrid reste sig upp på armbågen. »I kunden icke med rimlighet vänta att han skulle våga livet över fjället vintertid — för att möta min far och få veta antingen att han måste gifta sig med den lockade bruden med den särk han tog mig i till hemgift eller också fara fredlös ur landet —»

Vreden gick ännu i vågor inom Kristin. Hon svarade stolt:

»Jag tror likväl icke att min son kan tänka så!»

»Nej», sade Jofrid, »— hade han icke haft mig som tänkt för honom, så —.» När hon såg Kristins min, kom det undertryckt skratt i hennes röst:

»Kära mor — jag har haft möda nog med att hålla Gaute tillbaka — nu vill jag icke han skall göra fler galenskaper för min skull och beröva våra barn det välstånd jag kan vänta att få efter mina fränder, om Gaute får sådan förlikning med min far som vore bäst och hederligast för oss alla —»

»Vad menar du med det?» frågade Kristin.

»Jag menar att när mina fränder söka Gaute, skall herr Sigurd möta dem, så att de förstå att Gaute icke är frändelös. Han får finna sig i att giva fulla böter, men sedan skall far fästa bort mig till Gaute, så att jag åter får arvsrätt med mina systrar efter honom —»

»Du är då icke utan skuld själv», frågade Kristin, »till det att du icke blir gift, innan barnet kommer till världen?»

»Kunde jag rymma hemifrån med Gaute, så —. Ingen tror nu väl att han lagt ett draget svärd mellan oss om nätterna —»

»Har han alls icke hört sig för hos dina fränder?» frågade Kristin.

»Nej, det visste vi skulle vara fåfängt, om också Gaute varit mycket rikare än han är.» Jofrid brast i skratt igen. »Sen I, mor, far tror att han bäst av alla män förstår sig på att handla med hästar. Men den skall vara mer vidvaken än min far är, som ärnar bedraga Gaute Erlendsson på hästbyte —»

Kristin kunde ej annat än skratta, så föga glad hon än var till sinnes.

»Jag känner ej lagen så noga i slika mål», sade hon allvarsamt, »men jag är icke viss på, Jofrid, om det blir lätt för Gaute att få en förlikning som du skulle kalla god. Blir Gaute lyst fredlös — och din far tar dig med sig hem och låter dig känna sin vrede — eller kräver att du skall gå i kloster och göra bot för dina synder —»

»Icke kan han sätta mig i kloster, utan att han måste ge så rika gåvor att det bleve billigare och mera hedrande för honom att förlika sig med Gaute och ta böter: I kunnen väl förstå att då behöver han ingenting lägga ut, när han gifter bort mig. Att jag får ärva med mina systrar, tänker jag han unnar Olav, min systers man. Och annars så få mina fränder detta barnet att ta hand om också. Och jag tror att far tänker sig för två gånger, innan han

796