frestar på att ta hem mig till Hovland med ett frillobarn — för att åta mig känna på hans vrede — han känner mig —
Jag vet icke så mycket om lagen, jag heller, men jag känner far, och jag känner Gaute. Och nu har redan så lång tid gått att denna sak näppeligen kan komma före, innan jag själv blir lätt och karsk igen; då, mor, skolen I icke få se mig gråta! Ånej, Gaute skall nog få förlikning på slika villkor, som —
— Nej, mor — Gaute som stammar från tignarmän och kungar — och I ären ättad från de bästa släkter i landet: haven I måst lida att se era söner sjunka ned från den plats de voro borna att stå på, så skolen I nog få se framgång igen för era ättlingar i mina och Gautes barn —»
Kristin satt tyst. Det kunde vara troligt nog att det gick som Jofrid ville — hon märkte att hon hade ej behövt vara så ängslig för henne. — Hon hade blivit mycket mager i ansiktet nu — kindens mjuka rundning var alldeles borta och därigenom syntes det bättre vilken stor och kraftig underkäke hon hade.
Jofrid gäspade, skruvade sig upp i sittande ställning och såg sig om efter sin fotbeklädnad. Kristin hjälpte henne på med den. Jofrid tackade:
»Och reta icke Gaute mera nu, mor! Han tar det ej lätt själv, att vi icke bli gifta först — men icke vill jag göra mitt barn fattigt, innan det är fött —»
Fjorton dagar senare födde Jofrid en stor och fager son, och Gaute sände bud till Sundbu samma dag; herr Sigurd kom då strax till Jörundgård, och han bar Erlend Gautesson till dopet. Men så glad Kristin Lavransdotter än var åt sonsonen, så harmades hon likväl över att Erlend första gången skulle återuppstå i ett frillobarn.
»Din far vågade mer för att ge sin son hans rätt», sade hon till Gaute en kväll, då han satt nere i vävstugan och såg på hur hon skötte gossen för natten. Jofrid sov redan sött borta i sängen. »Det var måtta på hans kärlek till gamle herr Nikulaus, men likväl skulle han visst aldrig ha hedrat sin far så föga att han uppkallat efter honom en son som icke var äktafödd.»
»Nej — Orm, det var efter morfadern det?» frågade Gaute. » — Jaja, mor, det var kanske icke sonligt talat. Men I kunnen väl veta att vi bröder märkte allesamman, på den tiden vår far levde, att då tyckten I icke han kunde vara oss ett föredöme i allting — men nu talen I om honom bittida och sent, som om han varit ett helgon — nära på. I kunnen förstå, vi veta att han icke var det. Stolta skulle vi alla vara den dag vi växt ut till fars mått — till skuldrorna — vi minnas att han var hövding och man, ypperst bland alla i slika dygder som mest pryda en man — men icke kunnen I få oss att tro att han var den spakaste och sedigaste sven i en frustuga eller den dugligaste bonde —
