— Likväl tarvar ingen önska dig bättre, Erlend min, än att du släktas på honom!» Han tog upp barnet, som nu var färdiglindat, körde in sin haka mot det lilla röda ansiktet i den ljusa yllelindan: »denne välutrustade och lovande pilt, Erlend Gautesson i Jörundgård — du får omförmäla för din farmor att du icke är rädd, din far skall svika dig —», han gjorde korstecken över barnet och lade det tillbaka i Kristins knä, var borta vid sängen och såg på den sovande unga modern:
»Det står så väl till med Jofrid min, som det kan göra, sägen I? Hon ser blek ut — men I förstån väl sådant bäst — soven gott i Guds fred härinne!»
På dagen en månad efter gossens födelse höll Gaute stort barnsöl,
och till det samlades hans fränder långväga ifrån. Kristin gissade
att Gaute stämt dem hit till rådplägning om hans ställning — det
var nu vår, och han måste väl vara beredd på att snart höra av
Jofrids fränder.
Kristin fick den glädjen att Ivar och Skule kommo hem tillsamman. Likaså kommo hennes syskonbarn: Sigurd Kyrning, som var gift med hennes farbrors dotter från Skog, Ivar Gjesling av Ringheim och Havard Trondsson. Trondssönerna hade hon icke återsett sedan Erlend drog Sundbumännen med sig i olyckan. Nu voro de äldre män: de hade alltid varit sorglösa och lättsinniga, men djärva och högsinta, och de voro ej mycket förändrade — de mötte både Erlendssönerna och sin frände och efterträdare på Sundbu, riddar Sigurd, med fri och öppen, släktkär hållning. Nu rann det öl och mjöd i strömmar till liten Erlends ära; Gaute och Jofrid välkomnade sina gäster så frimodigt som om de redan vore gift folk och kungen själv gjort bröllop åt dem — alla voro glada, och ingen tycktes tänka på att ännu stod de båda ungas heder och välfärd på spel. Men Kristin fick veta att Jofrid ej glömt det:
»Ju lustigare och karskare I möten min far, desto lättare skall han falla till föga», sade hon. »Och Olav Piper har aldrig kunnat dölja att han gärna sitter på samma bänk med män av de gamla ätterna.»
Den ende som ej tycktes trivas riktigt väl i denna frändesamling var herr Jammælt Halvardsson. Kung Magnus hade givit honom riddarenamn i julas; Ramborg Lavransdotter hette nu fru.
Denna gång hade herr Jammælt sin äldsta styvson, Andres Simonsson, med sig. Kristin hade bett härom, när Jammælt sist var norrut, ty hon hade hört ett rykte om att gossen skulle vara underlig. Då blev hon förskräckligt rädd — om han skulle ha fått men till själ eller kropp av vad hon gjorde med honom då han var liten! Men styvfadern sade nej, gossen var sund och stark, god som guld — och kanske var han klokare än folk är mest — men det var nu så att han såg i syne: ibland blev han liksom borta, och efteråt
798
