Sida:Kristin Lavransdotter 1949.djvu/81

Den här sidan har korrekturlästs

förmå sig att stanna kvar här i bygden. Den ena skräcken efter den andra kom för henne — när modern fick veta detta! — och nu var där blod mellan dem och deras sockenpräst, fiendskap mellan alla som varit vänner omkring henne i hela hennes liv. Men den yttersta, mest beklämmande ångesten föll över henne, när hon tänkte på Simon och huru han tagit henne och fört bort henne, och trätt fram i hennes ställe här hemma och tagit ledningen, alldeles som om hon varit hans egendom — fadern och modern hade fallit undan för honom, som tillhörde hon redan mera honom än dem.

Så trodde hon sig se Arnes anlete i kyrkan, kallt och grymt. Hon mindes att hon sett en öppen grav som stod och väntade på en död, sist hon gick från kyrkan. De upphackade jordklumparna lågo på snön, hårda och kalla och grå som järn — dit hade hon bragt Arne.

Med ens kom hon att tänka på en sommarkväll för många år sedan. Hon hade stått på loftsvalen på Finsbrekken, samma loft, där hon blivit förtrampad denna kväll. Arne hade kastat boll med några gossar nere på tunet, och bollen hade slungats upp i svalgången till henne. Hon hade hållit den bakom ryggen och icke velat lämna den från sig, när Arne kom upp efter den; då ville han ta den ifrån henne med våld — de hade slagits om den, på svalen, inne på loftet mellan kistorna; lädersäckarna med kläder, som hängde där, dunkade dem i huvudet, när de stötte emot under jakten, de hade skrattat, och de hade tumlat om med denna bollen.

Och det var som det blev verkligt för henne till sist att han var död och borta och hon icke skulle få se hans vackra, käcka ansikte och känna hans varma händer. Och hon hade varit så barnslig och hjärtlös att hon aldrig tänkt på hur det skulle bli för honom att mista henne. Hon grät förtvivlat och tyckte hon förtjänt sin olycka. Men så måste hon tänka igen på allt som ännu väntade henne, och så grät hon, för att hon tyckte det var i alla fall ett för hårt straff som skulle övergå henne.

Det blev Simon som berättade för Ragnfrid vad som hänt vid likvakan på Brekken kvällen förut. Han gjorde icke mer av saken än han var nödd till. Men Kristin var så förvirrad av sorg och nattvak att hon kände en rent orimlig förbittring mot honom, för att han kunde tala om det som om det ändå icke varit så förfärligt. Dessutom vållade det henne häftig ovilja, det sätt varpå föräldrarna läto Simon uppträda som om han vore herre i huset.

»Du tror ingenting av detta du, Simon?» frågade Ragnfrid ängsligt.

»Nej», svarade Simon. »Och icke tänker jag det är någon som tror det heller — de känna eder och henne och denne Bentein, men här händer ju icke stort att tala om i denna avsides bygd;

73