som de. Herr Sigurd bjöd å Gautes vägnar borgen för att han skulle hålla överenskommelsen. Helge Duk tycktes genast villig att gå in på förslaget, men hans mågar, Olav Piper och Nerid Kåresson, som var Åsas fästman, talade emot det och sade, att Gaute måste vara den fräckaste människa, som själv vågade sätta upp villkoren för sitt giftermål med en mö som han vanhedrat, medan hon var i sin svågers gård, och sedan med våld bortfört — och kräva att hon skulle få ärva med sina systrar.
Det var lätt att se, sade Jammælt, att Gaute själv var föga glad åt att han nu skulle förhandla om priset för att äkta en ättstor ungmö, som han förfört och som nu hade fött honom en son. Men han hade lärt sig både texten och orationen, så han behövde inte läsa ur bok, det var också lätt att märka.
Mitt under det de talade om saken och vännerna å ömse sidor försökte medla, trädde Jofrid in med barnet på armen. Då smälte hennes far och kunde ej tillbakahålla gråten. Så blev det som hon ville.
Gaute hade aldrig kunnat betala sådana böter, det var klart, men Jofrids hemgift sattes så högt att det ena tog ut det andra. Så egentligen blev utgången av förhandlingarna den att Gaute tog Jofrid utan att få stort mera med henne än vad hon haft i sina säckar, när hon kom till gården, fast han gav henne brev på det mesta av vad han ägde i vängåva och morgongåva, och hans bröder samtyckte härtill. Men en gång skulle han komma att få stora rikedomar med henne — om ej äktenskapet bleve barnlöst, förstås, skrattade Ivar Gjesling, och de övriga männen skrattade med, men Kristin blev eldröd, för att Jammælt skulle sitta och höra på alla de grova skämtord som nu fälldes.
Dagen därefter fäste Gaute Erlendsson Jofrid Helgesdotter, och därpå blev hon kyrktagen med samma heder som om hon varit hustru — Sira Dag sade att det hade hon nu rätt till. Så for hon med barnet till Sundbu och satt där i herr Sigurds beskydd, tills bröllopet skuile stånda.
Det firades månadsdagen därefter, strax efter Jonsmässan; det var både vackert och präktigt. Morgonen därpå räckte Kristin Lavransdotter med stor högtidlighet nycklarna till sin son, och Gaute fäste knippan vid sin hustrus bälte.
Därefter höll herr Sigurd Eldjarn ett stort gästabud på Sundbu, och där blev vänskapen mellan honom och hans syskonbarn, de förra Sundbumännen, högtidligen besvuren och beseglad. Herr Sigurd gav skänker med frikostig hand, av de dyrbarheter som funnos på gården, både till Gjeslingarna och till alla gäster, allt efter som släktskapen och vänskapen var närmare eller fjärmare — djurhorn, bordkärl, smycken, vapen, pälsverk och hästar. Folk tyckte då att Gaute Erlendsson hade fört sin sak i fråga om brudrovet till den mest hedrande utgång.
802
