»Och här i bygden», sade Kristin, när småfolket ovant vid att lyssna till oss, längre än vi äro rimliga, eller rätta sig efter våra råd, utan att det är till deras gagn lika mycket som vårt. Det är ett gott råd jag ger dig, Jofrid, att du lägger detta på minnet.»
»Det är så som mor säger, Jofrid», bekräftade Gaute, men ganska lamt.
Redan innan Gaute gifte sig med Jofrid, hade Kristin märkt att han var mycket ovillig att säga emot henne. Och han hade blivit den fogligaste äkta man.
Svärmodern nekade ej till att Gaute i många saker kunde stå sig gott på att lyssna mycket till sin hustru — hon var förståndig, duktig och flitig som få kvinnor. Och hon var inte mera lättsinnig hon, än Kristin själv hade varit — hon också hade trampat på sin plikt som dotter och sålt sin heder, eftersom hon inte kunde få den man hon hade vänt sin håg till för bättre köp. När hon väl fått sin vilja fram, var hon den mest ärbara och trofasta hustru. Kristin märkte att Jofrid älskade sin make övermåttan högt — stolt var hon över hans skönhet och hans ypperliga ätt; hennes systrar voro rikt gifta, men deras män borde helst ses om natten, när det inte var månsken, och deras förfäder hade man inte lust att tala om, sade Jofrid hånfullt. Hon var nitisk om hans välfärd och heder, såsom hon fattade den, och hemma skämde hon bort honom, så gott hon kunde — men om Gaute försökte ha en annan mening än hustrun i minsta småsak, så instämde Jofrid först, med en sådan min att Gaute vacklade — och så tog hon i och pratade omkull honom.
Men Gaute mådde gott, så som han hade det. Ingen kunde tvivla på att de båda unga levde lyckligt tillsamman. Gaute var kär i sin hustru, och båda voro de så stolta över sin son och älskade honom över all måtta.
Så nu kunde allting ha varit gott och väl. Hade bara inte Jofrid Helgesdotter varit — ja, hon var girig; Kristin kunde inte kalla det för annat. Om hon inte det hade varit, skulle Kristin ej ha grämt sig över att sonhustrun var härsklysten.
Redan vid skördeanden första hösten, kort efter det hon blivit ingift på gården, hade Kristin märkt att arbetsfolket var missbelåtet — fastän just ingenting sades. Men den gamla husfrun märkte det i alla fall.
Det hade kunnat hända på Kristins tid också, att folket fått äta sill som blivit härsken, fläsk så gult och hårt som tyrestickor och åmigt kött. Men då hade alla vetat att matmodern nog i ersättning gav dem något särskilt gott till ett annat mål, vit gröt eller färsk ost, gott öl som extra förplägnad. Och när det vankades mat som hade fått osmak och måste ätas upp, så förstodo alla att det liksom bara var Kristins fyllda fatbur som rann över — och när folk kom i trångmål, så var överflödet på Jörundgård