Sida:Kristin Lavransdotter 1949.djvu/814

Den här sidan har korrekturlästs

en trygghet för hela bygden. Redan nu kände människor sig mindre vissa på att Jofrid skulle visa sig matmild, när det blev brist bland allmogen.

Det var detta som harmade svärmodern — ty det tycktes henne minska gårdens och husbondens heder.

Att hon själv redan på detta enda år fått känna av att sonhustrun unnade sina egna bäst, det fick nu så vara. Redan till Bartolomeimässan fick hon två fårkroppar, i stället för de fyra hon skulle haft. Järven hade härjat illa bland småkreaturen i fjället sista sommaren, det var sant — men ändå tyckte Kristin det var skam att snåla in på två slaktfår vid en så stor gård; men hon teg. Och samma sak blev det med allt vad hon skulle ha från gården — höstslakt, säd och mjöl, foder till hennes fyra kor och två ridhästar — hon fick för litet eller dålig vara. Gaute var ledsen över det, och Gaute blygdes, märkte hon — men han tordes inte för sin hustru göra något åt det, och så låtsade han som om han ingenting såg.

Gaute var lika frikostig han som alla Erlend Nikulaussons söner. Hos bröderna hade modern kallat det slösaktighet. Men Gaute var en strävsam arbetare, och själv var han anspråkslös — bara han hade de bästa hästar och hundar och några goda falkar, så kände han i övrigt ej behov av att leva annorlunda än småbönderna i dalen. Men kom folk till gården, så var han en vänsäll värd för alla gäster och rundhänt mot stavkarlar — och härutinnan var han en husbonde efter moderns sinne: så tyckte hon att storfolk skulle leva, som sutto på sina ättegårdar i hembygden: förvärva ägodelar, intet ödsla i onödan, men ej heller spara, när kärlek till Gud och hans fattiga eller omsorg om att hävda släktens heder krävde utgifter.

Nu såg hon, att Jofrid tyckte bäst om Gautes rika vänner och ansedda fränder. Här syntes dock Gaute minst villig att foga sig efter hustrun — han försökte hålla fast vid sina gamla stallbröder från ungdomen — svirarebröder, sade Jofrid, och Kristin fick nu också veta, att Gaute nog levat mera vilt, än hon vetat om. Men dessa vänner kommo icke objudna till hans gård, sedan han blivit gift. Och ännu hade visst ingen fattig gått ohulpen från Gaute. Men han gav mycket mindre när Jofrid såg det. Bakom hennes rygg lurade han sig till att ge mera. Men det kunde inte ske mycket bakom hennes rygg.

Och Kristin märkte, att Jofrid var svartsjuk på henne. Gautes tillgivenhet och förtrolighet hade modern ägt så helt och fullt under alla dessa år, allt sedan han var hennes stackars lillebarn, som varken kunde leva eller dö. Nu märkte hon, att Jofrid inte tyckte om, när Gaute satte sig-hos sin mor, rådgjorde med henne eller fick henne till att berätta som förr i världen. Glömde mannen sig kvar nere i gamlastugan hos henne, så nog skulle Jofrid göra sig ärende dit —.


806