i gamlastugan. Och hur många sorters folk Kristin än var van att se i kringvandrande tiggarföljen — dessa gjorde henne illa till mods. Fyra av dem voro stora och starka unga karlar, tre rödhåriga med små, vilda ögon; de tycktes vara bröder, men den fjärde, som en gång hade fått båda näsborrarna uppsprättade och därtill saknade öron, bröt på målet, som om han vore utlänning. Så var det ytterligare två gamla, en liten krokig gubbe, gulgrön i ansikte, hår och skägg av smuts och ålder, med buken uppsvälld som av någon sjukdom — han gick på kryckor — och en gammal kvinna med huvudklädet alldeles genomdränkt av blod och var och full av sår på hals och händer. Kristin ryste, när hon tänkte på om denna skulle kommit vid Erlend. Men det var ju väl för de två eländiga gamla att tiggarföljet slapp vandra över Hammerås i natt.
Stavkarlarna tedde sig fridsamma nog. En gång, då den öronlöse försökte gripa tag i Ingrid, medan hon satte fram på bordet, reste Björn strax borst och morrade, För övrigt tycktes de modlösa och trötta — hade slitit ont och föga samlat, svarade de på husfruns fråga. Det blev väl bättre i Nidaros. Kvinnan blev glad, då Kristin gav henne ett bockhorn med god salva av renaste lammtalg och småbarns vatten — men när Kristin erbjöd sig att blöta upp hennes huvudkläde med varmt vatten och skänka henne en ren linneduk, så ville hon inte — jo, duken tog hon förstås.
Kristin lät emellertid Ingrid, den unga tärnan, lägga sig innerst i sängen. Ett par gånger under nattens lopp morrade Björn, men annars var allt stilla, Strax efter midnatt sprang hunden mot dörren och gav till ett par korta gläfsanden — Kristin hörde ridande ute på tunet och förstod att det var Gaute, som kom hem. Hon gissade att Jofrid hade sänt bud efter honom.
Kristin lade rikligt i säckarna åt dem nästa morgon, och tiggarna hade inte kommit stort längre än ut genom gårdsgrinden, då hon såg att Jofrid och Gaute voro på väg mot hennes stuga.
Kristin slog sig ned och tog upp sin ten, hälsade vänligt på sina barn, när de stego in, och frågade Gaute om höet. Jofrid fnyste — gästerna hade lämnat efter sig en frän lukt i stugan. Men svärmodern låtsade som om hon ingenting märkte. Gaute skruvade på sig och tycktes ha svårt för att framföra sitt ärende, Då tog Jofrid till orda:
»Det är en sak, mor, som jag tycker att vi nu helst borde tala om. Jag förstår att I finnen mig mera sparsam än det synes eder hövas husfrun i Jörundgård. Jag vet att I tänken så, att I tänken att jag minskar Gautes heder därmed. Nu vill jag icke tala om att jag var rädd i går kväll för att ta emot det där följet, eftersom jag satt ensam på gården med spädbarnet och några inhyseshjon, ty jag såg att det blev klart för er, så snart I fått se era gäster. Men jag har märkt förr också att I tycken jag är gnidig med mat och omild mot fattiga.
808
