gå till Nidaros, till Sankt Olavs fest, och bad sonen se till hennes hus så länge.
Gaute avrådde ivrigt, han ville att hon åtminstone skulle låna hästar och följesven, ta med sig sin tärna — men hans tal var, så som man kan vänta sig av en man, när han ligger naken i sängen inför sin mors ögon, utan mycken myndighet. Kristin hade sådant medlidande med hans förvirring att hon i en hast sade sig ha haft en dröm.
»Jag längtar också att återse dina bröder —.» Men i detsamma måste hon vända sig bort; ännu hade hon knappt vågat uttala i sitt hjärta hur hon drogs mot och ängslades för återseendet med de båda äldsta sönerna —.
Gaute ville nödvändigt följa modern ett stycke till vägs. Medan han klädde sig och fick en matbit, satt Kristin och skrattade och lekte med liten Erlend — han kvittrade nymornad och yrvaken. Till farväl kysste hon Jofrid, och det hade hon aldrig gjort förr. På tunet var allt husfolket församlat — Ingrid hade berättat att Kristin husfru ville gå pilgrimsgång till Nidaros.
Kristin tog den tunga, järnskodda pikstaven i handen, och då hon icke ville rida, så lade Gaute hennes klövjesäck över hästen och drev den framför sig.
Uppe på kyrkbacken vände Kristin sig om och såg ned på sin gård — så vacker den låg i den daggiga, solfyllda morgonen. Älven lyste vit. Folket stod kvar ännu — hon kunde urskilja Jofrids ljusa klänning och huvudkläde och barnet som en röd fläck på hennes arm. Gaute såg att moderns ansikte bleknade av sinnesrörelse.
Vägen bar uppåt genom skog i skuggan av Hammeråsen. Kristin gick så lätt som en ungmö. Hon och sonen talade ej mycket med varandra. Och när de hade gått i två timmar, kommo de dit där vägen svänger åt norr utmed Rostkampen och hela Dovrebygden ligger norrut under en. Då sade Kristin att nu skulle inte Gaute följa henne längre, men först ville hon sitta litet och vila.
Nedanför dem låg dalen med älvens vitgröna slinga och gårdarna som små gröna klutar i skogsliderna. Men högre upp buktade mossarna bruna och lavgula mellan fjällsidorna med gråa rasblock och nakna toppar, fläckiga av snö. Molnskuggor vandrade över dalen och vidderna, men i norr var det klart bland fjällen; bergskropp efter bergskropp hade kastat av sig dimkappan och blånade, den ena bortom den andra. Och Kristins längtan drog med molnflockarna norrut på den långa väg hon hade framför sig, ilade över dalen, in bland de spärrande storfjällen, uppför de branta vildmarksstigarna övre vidden. Några dagar till, så var hon på färd ned genom Trondheimens vackra, gröna dalar, följde älvarnas lopp fram mot den stora fjorden. Hon ryste inför minnet av de kända bygderna vid sjön, där hon färdats i ungdomen. Er-
810
