lends sköna gestalt rörde sig för hennes syn med skiftande hållning och miner, snabbt, dunkelt, som om hon såg honom speglad i rinnande vatten. Till sist skulle hon komma fram på Feginsbrekka, vid marmorkorset — så låg köpstaden där vid mynningen mellan den gråa floden och det gröna Strind; på älvstranden den väldiga, ljusa kyrkan med svindlande torn och gyllne flöjlar, med aftonsolens brand i rosen mitt på bröstet. Och långt in i fjorden, under Froscas blå berg, låg Tautra, lågt och mörkt likt en valrygg, med kyrktornet som styrfena. Åh, Björgulf min, åh, Nåkkve —.
Men när hon såg sig tillbaka över axeln, kunde hon ännu se litet av hembygdsfjället nedanför Hövringen. Det låg i skuggan, men hennes vana öga kunde urskilja var sätervägen gick genom skogen. De gråa toppar som reste sig över skogsmattan kände hon igen — de omgåvo Silbornas gamla sätermark. Locklåtar ljödo från fjället — några granna, höga toner, som dogo bort och kommo igen — det lär likt barn, som öva sig i att blåsa i lur. Fjärran bjällerklang — och älvbruset, som ljöd dovt, och skogens djupa suckar i den stilla, varma dagen. Kristins hjärta skalv av oro i stillheten.
Det drog henne som hemlängtan framåt, som hemlängtan tillbaka mot eden och gården. Bilder myllrade för hennes öga — av vardagliga händelser: hon såg sig själv springa med vallhjonen på stigen genom den glesa skogen söderom deras säter — en ko de gått ned sig i myren — solen sken klart; då hon stod ett ögonblick och lyssnade, kände hon sin egen svett bränna huden. Hon såg tunet därhemma i snöyra — en gråvit ovädersdag, skymmande mot vild vinternatt — hon blåste nästan tillbaka in i förstugan, då hon öppnade dörren, stormen tog andan ifrån henne, men där döko de fram, två oformligt nedsnöade bylten till män i skinnkoltar: Ivar och Skule kommo hem. Skidorna sjönko djupt ned i den stora snödriva, som alltid samlade sig tvärsöver tunet, när det blåste från nordväst. Då blev det alltid höga drivor på två ställen på tunet — och med ens var det som om hon måste tänka på dessa två drivor, som hon och allt gårdens folk hade klagat över var vinter — det var som om hon blivit dömd att aldrig se dem mera.
Det var som all denna längtan skulle spränga hennes hjärta — den rann hit och dit som blodströmmar, sökte sig väg till alla de ställen i det vidsträckta landet där hon levat, till alla hennes söner som vankade kring i världen, till alla de döda hon hade under mullen —. Hon undrade — månne hon var »feg»? Så hade hon aldrig känt förr —.
Då såg hon att Gaute satt och stirrade på henne. Och hon log hastigt och ursäktande — nu var det på tiden att de sade farväl och hon gick vidare.
