det är antagligt nog att folk tar för sig av denna feta biten. Nu få vi ju lära dem att Kristins rykte är för fin kost för allmogen här. Men illa var det att hon lät skrämma sig så av hans fräckhet att hon icke gick till eder med det strax eller till Sira Eirik själv — jag tänker denna porthusprästen skulle gladeligen vittnat, att han icke menat värre än ett oskyldigt skämt, om du, Lavrans, kommit till tals med honom.»
Båda föräldrarna sade att detta hade Simon rätt i. Men Kristin skrek till och stampade med foten:
»Han slog ju omkull mig på marken — jag vet knappt själv vad han gjorde med mig — jag var rent ifrån mig, jag minns ingenting längre — såvitt jag vet, kan det ju vara som Inga säger — jag har icke varit frisk eller glad en dag sedan dess —»
Ragnfrid skrek och slog ihop händerna; Lavrans for upp — också Simons ansikte blev förändrat; han såg skarpt på henne, gick bort och tog henne under hakan. Så skrattade han:
»Gud signe dig, Kristin — du hade nog mints det, om han hade gjort dig något. — Det är då icke underligt om hon varit sorgsen och ofrisk sedan den olyckskvällen då hon blev skrämd så svårt — hon som aldrig hade mött annat än godhet och välvilja förut», sade han till de andra. »Det kan då varje människa se på hennes ögon, som icke äro misstänksamma och hellre vilja tro ont än gott, att hon är mö och icke kvinna.»
Kristin såg upp i sin fästmans små, fasta ögon. Hon lyfte händerna halvt — ville lagt dem om hans hals. Då sade han åter:
»Du får nu icke tro, Kristin, att du ej glömmer detta igen. Det är nu icke min avsikt att vi skola slå oss ned på Formo strax, så att du aldrig kommer ut ur dalen. Ingen har samma färg vare sig på hår eller håg i regn och solsken, sa gamle kung Sverre, när de lastade hans birkebeinare för det de blivit stormodiga i medgången —»
Lavrans och Ragnfrid smålogo — det roade dem att se den unge mannen ge sig min av att vara en vis gammal biskop. Simon fortsatte:
»Det skulle illa anstå mig att vilja lära dig något, du som skall bli min svärfar, men så mycket törs jag kanske säga som att vi blevo strängare hållna, mina syskon och jag; vi fingo icke löpa så fritt omkring med husfolket som jag sett att Kristin är van vid. Min mor, hon brukade säga att leker man med torparungar, så får man gärna löss i håret till slut — och något ligger det i det.»
Lavrans och Ragnfrid tego till detta. Men Kristin vände sig bort, och den lust hon känt ett ögonblick att taga Simon Darre om halsen, hade hon alldeles mist.
Omkring middagstiden togo Lavrans och Simon sina skidor och
74
