Gaute ropade på sin häst, den hade gått betande framåt den gröna stigen. Han sprang efter den, kom tillbaka, och de togo avsked av varandra. Kristin hade redan säcken över axlarna, sonen satte foten i stigbygeln — då vände han sig om och tog ett steg fram mot henne:
»Mor!» Ett ögonblick såg hon ända till bottnen in i hans rådlösa, skamsna ögon. »I haven nog icke — I haven nog icke varit riktigt nöjd detta sista år — mor, Jofrid menar väl, hon har stor vördnad för er — ehuru jag nog borde sagt henne mera om vad slags kvinna I ären och varit i alla edra dagar —»
»Hur kommer du på sådana tankar, Gaute min?» modern talade milt och undrande. »Väl vet jag själv att jag icke är ung mera, och gammalt folk skall vara svårt att göra till lags, men så lastgammal är jag likväl icke ännu att jag ej har vett att förstå dig och din hustru. Det vore illa, om Jofrid skulle gå och tro det vara tacklös strävan, allt vad hon gjort för att spara mig arbete och omsorg. Tänk då icke sådant om mig, min son, att jag icke skulle inse din hustrus dygd eller din trofasta, sonliga kärlek — har jag icke visat det så mycket som I rimligtvis haden kunnat vänta, så får du ha överseende med mig och minnas att gamla människor äro sådana —»
Gaute stirrade på modern med öppen mun —: »Mor —» Så brast han i gråt, lutade sig mot hästen och stod och skakade av snyftningar.
Men Kristin förblev fast; hennes röst förrådde ingenting annat än undran och moderlig godhet.
»Gaute min, ung är du till åren, och det är ju så att du alltid varit mitt skötebarn, som din far plägade säga. Men likväl får du icke ta detta så min son, nu då du är husbonde själv därhemma och myndig man. Skulle jag ha vandrat till Romaborg eller Jorsala, så — men stor fara kommer näppeligen att möta mig på denna färd — följe finner jag nog, vet du, om icke förr, så när jag kommer till Toftar. Därifrån gå nu pilgrimsskaror varje morgon vid denna tid —»
»Mor, mor — förlåt oss! Så som vi togo all makt och myndighet ur edra händer, sköto eder undan i en vrå —»
Kristin skakade på huvudet med ett litet leende: »Jag är rädd att I, mina barn, hållen mig för mycket härsklysten kvinna —»
Gaute vände sig mot henne; då tog hon hans hand i sin ena och lade den andra på hans axel, medan hon ännu en gång bad honom tro att hon icke var otacksam mot honom eller Jofrid, och Gud vare nu med honom. Så vände hon honom mot hästen och gav honom skrattande ett knytnävsslag mellan skuldrorna som lycka till. Hon stod och såg efter honom, tills han försvann i sluttningen. Så vacker han såg ut på den stora svarta hästen!
Det blev så underligt med henne — allt utom sig förnam hon så
812
