Den äldre, broder Arngrim, var en liten trind man med runt, rött och fräknigt ansikte, livliga, bruna ögon och rävröd hårkrans kring skallen. Han pratade utan uppehåll, mest om det armod vari de levde, barfotamunkarna i Skidan — deras orden hade nyligen fått en gård i den staden, men de voro så utfattiga att de knappt kunde upprätthålla gudstjänsten, och den kyrka de ämnade bygga fingo de väl aldrig uppförd. Skulden lade han på de rika nunnorna i Gimsöy, som förföljde de fattiga tiggarbröderna med avund och agg och hade en rättstvist pågående med dem; med flytande tunga berättade han de värsta saker om nunnorna. Kristin tyckte föga om att höra munken tala så, och hans redogörelse för att deras abbedissa skulle vara okanoniskt vald och att nunnorna försovo sig, skvallrade och förde otuktigt tal vid bordet i refektoriet, tycktes henne föga troligt — ja, om en syster sade han rent ut att folk trodde inte hon hållit sitt renlevnadslöfte. Men Kristin såg att broder Arngrim eljest var en godhjärtad och hjälpsam man. Han bar det sjuka barnet långa sträckor, när han märkte att Kristin var trött i armarna; och när det skrek för illa, började han springa inåt vidden, med kåpan högt lyft, så att enriset piskade hans svarta, ludna ben och träskvattnet skvätte ur pölarna i myrmarken, medan han hojtade och skrek på modern att nu måste hon vänta, för barnet var törstigt. Så sprang han tillbaka till den sjuke broder Torgils; mot honom var han som den ömmaste och kärleksfullaste far.
Med den sjuke munken var det omöjligt att hinna fram till Hjerdkinn i natt, men de båda Dovreborna hade reda på en stenkoja vid ett vattendrag litet längre söderut här i trakten, och så gingo pilgrimerna dit. Kvällen hade blivit kall under tiden. Det var sidlänt utmed vattnet, och vit dimma ångade från myrarna, så att björkskogen dröp av dagg. En liten måneskära stod västerut över topparna, nästan lika blekgul och matt som luften, Oftare och oftare måste broder Torgils stå stilla; han hostade, så det var en ynkedom att höra. Broder Arngrim stödde honom under tiden, torkade honom över ansiktet och om munnen efteråt, visade Kristin sedan sin hand och skakade på huvudet — den var blodig av den andres upphostning De funno kojan, men den hade ramlat. Så letade de reda på ett lugnt ställe och gjorde upp ett bål. Men de stackars människorna söderifrån hade inte trott att fjällnatten skulle vara så isande kall. Kristin tog fram ur sin säck den kappa som Gaute hade nödgat henne att ta med, för att den var särskilt lätt och varm — av köpkläde, fodrad med bäverpäls. När hon svepte in broder Torgils i den, viskade han — han var så hes att han knappt hade någon röst i behåll — att barnet gärna kunde få ligga hos honom inne i den. Så fick han det intill sig, det gnällde, och munken hostade, men emellanåt sovo de likväl båda två.
En del av natten vakade Kristin med den ena Dovrebon och broder Arngrim och passade på elden. Det gulvita skenet flyttade sig
814
