Sida:Kristin Lavransdotter 1949.djvu/823

Den här sidan har korrekturlästs

norrut — fjällvattnet låg vitt och stilla längre ut, fiskar gingo upp till ytan och slogo ringar — men under bergstoppen på andra sidan speglade sjön svart mörker. En gång ljöd ett otäckt, skällande skrik över till dem från det hållet — munken ryckte till och tog de båda andra hårt i armen. Kristin och bonden trodde att det var något djur — då hörde de att sten rullade, som om någon gick bland rasblocken därborta, och ett nytt rop ljöd som av en grov mansröst. Munken började läsa högljutt: »Jesus Kristus Soter», urskilde hon, och »vicit leo de tribu Juda»[1] — då hörde de att en dörr slog igen borta i berget.

Det började gry, uren på andra sidan och björkdungarna framträdde, — då avlöstes de av den andra Dovrebon och Oslomannen. Det sista Kristin tänkte, innan hon somnade nära bålet, var att skulle de göra så små dagsresor — och en penninggåva måste hon ju ge tiggarmunkarna, när de skildes — så blev hon nog tvungen att be om mat i gårdarna, när de kommo ned i Gauldalen.

Solen stod redan ganska högt, och morgonvinden lät små byar gå som mörka strimmor över vattnet, när de frusna pilgrimerna samlade sig kring broder Arngrim, medan han läste morgonbönerna. Broder Torgils satt hopkrupen med skallrande tänder och kämpade för att hålla tillbaka hostan, under det han mumlade med. När Kristin såg de två askgrå munkkåporna, som morgonsolen lyste på, kom hon ihåg att hon drömt om broder Edvin — hon kunde ej minnas vad, men hon kysste knäböjande munkarnas händer och bad dem välsigna pilgrimsskaran.


Av bäverkappan hade de andra pilgrimerna förstått att Kristin icke hörde till småfolk. Och då hon kom att nämna att hon hade färdats kungsvägen över Dovre fjäll två gånger förut, så blev hon som ett slags ledare för skaran. Dovreborna hade aldrig varit längre inåt fjällen än till Hjerdkinn, och Vikborna voro ju alldeles obekanta här.

Till Hjerdkinn kommo de redan före vespertiden, och efter gudstjänsten i kapellet gick Kristin ut i fjället ensam. Hon ville finna reda på den stig som hon gått med sin far och det ställe vid bäcken där hon suttit med honom. Det fann hon inte, men hon trodde sig ha funnit den höjd på vilken hon gått upp för att se efter honom, när han red ifrån henne. Fast de små höjderna här utmed detta stråk voro varandra synnerligen lika.

Hon låg på knä i mjölonriset uppe på den rundade toppen. Sommarkvällen började bli skum — björkliderna uppåt småbergen, gråa rasblock och bruna myrsträckor flöto samman, och över den vidsträckta fjällmarken välvde aftonhimlen sin bottenlöst djupa och klara skål. Den speglade sig vit i alla stillastående vatten, bruten och

  1. Jesus Kristus, Frälsaren — Lejonet av Juda stam har segrat.
815