daros, Så gåvo de sig på väg inåt vidden, men dimman var ibland så tät att Kristin inte tordes gå nedåt de tvärbranta stigar med stup både över och under, som hon mindes ledde till själastugan i Drivdalen. Därför gjorde de upp ett bål, när de kommit överst i hålvägen, och redde sig till vila för natten. Efter aftonbönen berättade broder Arngrim en vacker saga om ett skepp i sjönöd, som bärgades genom en abbedissas förbön till Jungfru Maria — hon lät morgonstjärnan gå upp över havet.
Munken tycktes ha fattat förkärlek för Kristin. Medan hon satt vid bålet och vyssjade barnet, för att de andra skulle få sova, flyttade han sig intill henne och började med viskande röst berätta om sig själv. Han var son till en fattig fiskare, och när han var i fjortonårsåldern, miste han far och bror på sjön en vinternatt, men själv räddades han av ett annat båtlag. Detta hade tyckts honom likna ett järtecken, och så hade han dessutom blivit rädd för sjön; så hade han kommit på den tanken att han skulle bli munk. Men ännu i tre år hade han måst stanna hemma hos sin mor, och de hade svultit och slitit ont, och rädd var han alltid i båt — men så blev systern gift, och hennes man övertog stugan och andelen i båten, och han kunde få gå till minoriterna i Tunsberg. Där hade han först fått höra speord om sin ringa börd — men gardianen var snäll och tog honom i sitt beskydd. Och sedan broder Torgils Olavsson kommit in i brödraskapet blevo alla munkarna mycket frommare och fridsammare, ty han var så from och saktmodig, ehuru han var bäst ättad av dem alla, av en rik bondesläkt borta i Slagn — och hans mor och systrar voro så givmilda mot klostret. Men sedan de kommit till Skidan och sedan broder Torgils blivit sjuk, hade allt blivit mycket tyngre igen. Broder Arngrim lät Kristin förstå att han undrade över att Kristus och Maria läto vägen vara så stenig för sina fattiga bröder.
»De valde fattigdomen själva, medan de levde på jorden», svarade Kristin.
»Det är lätt för dig att säga, rik kvinna som du visst är», sade munken förargad. »Aldrig har du väl frestat att gå födolös —», och Kristin måste svara att så var det —.
När de kommo ned i bygderna och vandrade genom Updal och
Soknadalen, fick broder Torgils både rida och åka sträckor av
vägen, men han blev svagare och svagare, och Kristins följe växlade
ständigt, ty folk gick ifrån dem, men nya pilgrimer kommo efter.
När hon hann till Staurin, voro inga andra kvar av dem med vilka
hon gått över fjället än de två munkarna. Och på morgonen kom
broder Arngrim gråtande till henne och sade att broder Torgils haft
svår blodspottning i natt; han kunde inte gå vidare — nu kommo
de väl för sent till Nidaros och fingo ej vara med om festen.
Kristin tackade bröderna för ressällskapet, för andlig vägledning
