och hjälp på färden. Broder Arngrim tycktes bli överraskad av den rikliga avskedsgåvan, ty hans ansikte lyste upp — nu skulle hon få en gengåva av honom: han drog fram ur sin säck en ask med några brev uti. På dem stod skriven en vacker bön och därunder alla Guds namn; det hade lämnats plats på pergamentet till att pränta den bedjandes namn.
Kristin förstod själv att det var orimligt att munken skulle kunna känna till något om henne, vem hon varit gift med och hennes mans öde, även om hon nämnde sitt farsnamn. Likväl bad hon honom endast skriva: Kristin änka.
Ned genom Gauldalen valde hon stigarna i utkanten av
bygderna, ty hon tänkte att om hon mötte folk från storgårdarna, så
kunde det lätt hända att någon kände igen den forna husfrun på
Husaby, och hon visste knappt själv varför hon så ogärna ville det.
Dagen därefter steg hon på skogsstigarna uppåt åsen till den lilla
kyrkan på Vatsfjället, som var helgad åt Johannes Döparen, fast
folk däromkring kallade den för Sankt Edvins.
Kapellet stod i en uthuggning mitt i täta skogen; det och höjden bakom speglade sig i en damm, ur vilken den hälsobringande källan flöt. Ett träkors stod vid bäcken, och runtomkring lågo kryckor och käppar, på buskarna omkring hängde trasor av gamla bindor.
Det var en liten inhägnad kring kyrkan, och grinden var stängd. Kristin knäföll utanför och tänkte på när hon satt därinne med Gaute i sitt knä. Då var hon klädd i siden, en i skaran av de praktfullt klädda stormännen och kvinnorna från bygderna häromkring. Sira Eiliv stod alldeles bredvid och höll Nåkkve och Björgulf i händerna, i folkmängden utanför voro hennes tärnor och svenner. Då hade hon bett så brinnande: kunde detta sjuka, eländiga barn få människovett och hälsa, så skulle hon ej önska mera — inte ens att själv bli fri från det onda i ryggen, som plågat henne alltsedan tvillingarnas födelse.
Hon tänkte på Gaute, hur vacker och käck han satt där på den stora svarta hästen. Och hon själv — icke många kvinnor i hennes ålder, nära det halva århundradet, njöto sådan hälsa, det hade hon då märkt på sin fjällfärd. Herre, giv mig endast detta och detta och detta — så skall jag tacka dig och icke bedja om mera än detta och detta och detta —.
Hon hade väl aldrig bett Gud om annat än att han skulle låta henne få sin vilja fram. Och alltid hade hon fått vad hon ville — helst. Och nu satt hon här med ett förkrossat hjärta — icke för att hon syndat mot Gud, utan för att hon var missnöjd med att hon fått följa sin egen vilja till vägens ända.
Hon hade icke kommit till Gud med sin krona och icke med sin synd och sin sorg — icke så länge världen ännu ägde en droppe
818
