Sida:Kristin Lavransdotter 1949.djvu/828

Den här sidan har korrekturlästs


V.

Så var hon framme till slut. Kristin Lavransdotter satt och vilade i en höstack vid vägen nedanför Sionsborgen. Solen sken och det blåste; det stycke av ängen, där det ännu icke var slaget, böljade rött och blankt som silke med blommande gräs. Så röd var ängen endast här i Tröndelagen. Nedanför kunde hon se en glimt av fjorden, mörkblå med skummkammar; friskt, vitt sjöskum stänkte upp mot klipporna hela vägen, så långt hon såg stranden under det skogsgröna stadsnäset.

Kristin drog ett djupt andetag. Det var i alla fall skönt att vara här igen, skönt, fast det också var underligt att veta att nu skulle hon aldrig mera härifrån. De gråklädda systrarna ute i Reins kloster följde samma regel, Sankt Bernhards regel, som bröderna i Tautra. När hon steg upp i otta och gick till kyrkan, så visste hon att nu gingo också Nåkkve och Björgulf till sina platser i munkarnas kor. Så kom hon ändå att framleva sin ålderdom i gemenskap med ett par av sina söner — fast icke på det sätt hon hade tänkt.

Hon drog av sig hosor och skor, tvättade sina fötter i bäcken. Inne i Nidaros ville hon gå barfota.

Bakom henne på stigen uppåt slottsberget väsnades några pojkar — de höllo på uppe under portkastellet och försökte om de kunde finna någon väg in i det förfallna fästet. När de varseblevo henne, började de ropa ohöviska ord ditned, medan de skrattade och stojade. Hon låtsade ingenting höra, tills en liten pojkbyting — åtta år kunde han väl vara — rullade sig nedför den branta vallen och nästan dunkade till henne, under det han ropade några fula ord, som han på okynne upprepade efter de äldre. Kristin vände sig mot honom och sade småleende:

»Du behöver icke skrika så, för att jag skall förstå att du är en trollunge, jag ser nog att du har hjul på broken din —»

När pojkarna märkte att kvinnan svarade, kommo de sättande hela skocken. Men de tystnade och blevo skamsna, då de märkte att det var en äldre kvinna i pilgrimsdräkt och då hon icke bannade dem för deras råa ord utan satt och såg på dem med stora, klara, lugna ögon och ett litet skälmaktigt leende kring munnen. Hon hade ett runt, magert ansikte med bred panna och liten, buktig haka; hon var solbränd och mycket rynkig under ögonen men såg ändå inte särskilt gammal ut.

Så togo de djärvaste av pojkarna till att prata och fråga för att dölja sin och de övrigas förvirring. Kristin kände sig så skrattlysten — dessa pojkar tycktes henne likna hennes egna vildbasare, tvillingarna, när de voro små, fast hon hoppades till Gud att så smutsiga i munnen hade nu väl aldrig hennes varit. Dessa tycktes vara barn till småfolk från köpstaden.


820