gingo ut för att se till några snaror uppe på åsen. Ute var det nu vackert väder, solsken och inte så stark köld. Båda männen tyckte det var gott att komma bort från all sorgen och gråten där hemma, så de gingo långt; ända upp på nakna fjället.
De lågo i solen intill en brant klippa och åto och drucko; så talade Lavrans litet om Arne — han hade hållit mycket av gossen. Simon instämde, rosade den döde och sade att han icke tyckte det var underligt om Kristin sörjde sin fosterbror. Då nämnde Lavrans något om att de kanske icke borde skynda på henne så, utan unna henne någon tid att åter vinna ro, innan de drucko fästningsölet. Hon hade talat om att hon gärna ville i kloster för en kortare tid.
Simon satte sig upp och visslade ihållande.
»Du är icke till freds med detta?» frågade Lavrans.
»Jo visst, jo visst», svarade den andre raskt. »Detta synes mig vara den bästa råd, käre svärfar. Sänd henne till systrarna i Oslo på ett år — så får hon då lära sig huru folk talar om varandra ute i världen. Jag känner litet till några av de mörna som äro där», sade han och skrattade. »De skulle nu icke lägga sig ned och dö av sorg, om två galna piltar reve sönder varandra för deras skull. Icke för att jag skulle vilja hava en slik till hustru — men jag tror icke Kristin kommer att ha ont av att träffa nya människor.»
»Jag tror Kristin är dig kär —»
»Du kan veta, jag förstår hennes värde — och ditt också», sade han hastigt och litet brydd, reste sig och tog sina skidor. »Jag har ingen träffat som jag hellre ville komma i hjonelag med —»
Strax före påsk, medan det ännu var slädföre i dalen och över
Mjösen, reste då Kristin för andra gången söderut. Simon kom upp
för att ledsaga henne till klostret — så nu reste hon med far och
fästman och åkte i släde, insvept i päls, och efter följde svenner
och slädlass med hennes klädkista och förning av matvaror och
pälsverk till abbedissan och nunnorna i Nonneseter.
