tycktes äga så härliga själsgåvor och gjorde sådana framsteg i lärdom och gudsfruktan, att abboten måste minnas hans härliga ättefader, kyrkans rikt utrustade stridsman, biskop Nikulaus Arnesson. Det var den första tiden. Men någon tid sedan bröderna blivit invigda hade Nikulaus artat sig mycket illa och vållat stor oro i klostret. Gunnulv visste inte så noga orsakerna — en var att abbot Johannes icke ville tillstädja att de unga klosterbröderna finge prästvigas före sitt fyllda trettionde år, och han ville icke frångå denna regel beträffande Nikulaus. Och då den vördiga fadern tyckte att Nikulaus läste och grubblade mera än hans andliga mognad tillät och nedbröt sin hälsa med fromhetsövningar, så ville han skicka in honom till en av klostrets gårdar på Inderön, för att han där i lydaktighet under någon av de äldre munkarna skulle plantera en apelgård. Då skulle Nikulaus ha brustit ut i trots mot abboten, ha beskyllt sina bröder för att genom vällevnad förfara klostrets ägodelar, för lättja i sin gudstjänst och för ohöviskt tal. Det mesta av denna sak kom ju icke utanför konventet, sade Gunnulv, men han skulle också ha satt sig till motvärn mot den broder som abboten ålagt att aga honom. En tid bortåt hade han legat i klostrets carcer, visste Gunnulv, men till sist hade han fallit till föga, då biskopen hotade med att skilja honom från broder Björgulf och skicka den ena av dem till Munkabu — det var nog den blinda brodern som satte upp honom. Men då blev Nikulaus botfärdig och spak.
»Det är faderns art, som är i dem», sade Gunnulv bittert. »Annat var ej att vänta än att mina brorsöner skulle ha svårt för att lära lydnad samt visa ostadighet i en gudelig föresats —»
»Det kan lika gärna vara deras morsarv», svarade Kristin sorgset. »Olydnad var min huvudsynd, Gunnulv — och ostadig var jag också. I alla mina livsdagar har jag längtat både efter att gå den rätta vägen och att följa mina egna villostigar lika väl —»
»Erlends villostigar, menar du», sade munken mörkt. »Icke en gång allenast lockade min bror dig, Kristin, utan jag tror han lockade dig var dag du levde med honom. Glömsk gjorde han dig, så att du icke mindes när du tänkte tankar som du måste blygas över, att för Gud, den allvetande, kunde du icke dölja vad du tänkte —.»
Kristin stirrade rätt framför sig.
»Nu vet jag icke, Gunnulv, om du har rätt — icke vet jag om jag någonsin har glömt att Gud såg in i mitt hjärta, och dess större är väl min synd. Likväl är det icke så, som du kanske tror, att jag mest tarvat att skämmas för min okyska lust och för min svaghet, men mera för att mina tankar om min make mången gång voro beskare än ormaetter. Men det sista måste väl komma efter det första — du var den som sade mig det en igång, att de som mest åtrått varandra med den hetaste älskog, de ända med att vara liksom två ormar, som bita varandra i stjärten.
Men det har varit min tröst i dessa år, Gunnulv, så ofta som jag
824
