tänkte på att Erlend måste träda inför Guds dom, ohulpen av kyrkans sakrament, nedstött med vrede i hjärtat och blod på händerna — att han blev icke sådan som du sade och som jag blev. Han gömde icke mera på vrede och orätt än han gömde andra ting. — Gunnulv, han var så fager, och han såg så fredsäll ut, när jag hade klätt hans lik — jag vet att Gud den allvetande vet: Erlend har aldrig burit agg till någon människa och icke för någon sak.»
Brodern såg på henne med vitt uppspärrade ögon. Så nickade han.
Om en stund frågade munken:
»Vet du att Eiliv Serksson är präst ute på Rein och nunnornas ombudsman?»
»Nej?» sade Kristin jublande lycklig.
»Jag trodde det var därför du hade valt att gå in där», sade Gunnulv. Strax efteråt talade han om att han måste gå tillbaka till sitt kloster.
Den första nocturnen hade börjat, när Kristin kom in i kyrkan.
I långhuset och omkring alla altaren var det trängsel av folk, men
en kyrkotjänare, som såg att hon hade ett mycket sjukt barn på
armen, tog och knuffade henne framför sig genom mängden, så
att hon kom ända fram bland krymplingarna och de allra sjukaste,
som voro lägrade mitt i kyrkan under huvudtornets valv med god
utsikt till koret.
Månghundrade ljus brunno i kyrkan — kyrkobetjäningen tog emot pilgrimernas ljus och satte dem på de höstackformade småtorn, fullsatta med ljushållare, som stodo uppställda ned igenom kyrkan. Allteftersom dagsljuset dog bort bakom de brokiga glasrutorna, värmdes kyrkan av ångan från det brinnande vaxet, men småningom fylldes den också av den sura stanken från de sjukas och fattigas trasor.
När körsången tonade under valven och orgelbrus, flöjter och trummor och strängaspel ljödo, förstod Kristin varför kyrkan kallades skepp — i det väldiga stenhuset tycktes alla dessa människor vara ombord på ett fartyg, och sången var som brus från ett hav, på vilket det bars. Emellanåt lade det sig till ro som på stillnande dyningar, när en ensam mansröst lät en uppläst text ljuda ut över massorna.
Ansikte vid ansikte, som blevo blekare och tröttare, allteftersom vakonatten led. Nästan ingen gick ut mellan gudstjänsterna, i varje fall icke de som hade fått platser i kyrkans mittskepp. I stunderna mellan nocturnerna halvslumrade de eller bådo. Barnet sov nästan hela natten — ett par gånger måste Kristin vyssja det litet eller ge det mjölk ur en träflaska, som Gunnulv hade skaffat henne från klostret.
Mötet med Erlends bror hade rivit upp hennes inre på ett underligt sätt — sedan varje steg på vägen hit norrut hade fört henne
