Olav Haraldsson. Hon lyfte det främmande sjuka barnet upp mot koret och bad för det.
Men hon frös, så att hon hackade tänder, efter den långa vistelsen i den kalla kyrkan och kände sig matt och hungrig. Utdunstningen av de många människorna och den kväljande lukten av de sjuka och fattiga blandade sig med vaxljusoset och sjönk underligt fet och fuktig och tung ned över de knäböjande på golvet, kall i den kalla morgonstunden. Men en tjock och fryntlig bondkvinna, som hade setat och slumrat litet invid foten av pelaren strax bakom dem, med en björnfäll under sig och en annan över sina lama ben, vaknade nu och drog Kristins trötta huvud bort på sitt rymliga knä: »Vila litet nu, syster — du kan tarva det, tänker jag —»
Kristin somnade i den främmande kvinnans knä och drömde:
Hon steg in över tröskeln i den gamla arenstugan därhemma. Hon var ung och ogift, ty hon såg sina egna tjocka, bruna flätor, som hängde bara fram över hennes axlar. Hon var i sällskap med Erlend, ty han rätade just upp sig, sedan han stigit före henne in under dörrkarmen.
Vid härden satt hennes far och skaftade pilar — hade knäet fullt med knippen av sentråd, och på båda sidor om honom låg det högar av pilspetsar och tillspetsade skaft på bänken. I detsamma de trädde in, lutade han sig fram över glödhögen och skulle ta den lilla trebenta malmgrytan, som han alltid begagnade att smälta kåda i. Hastigt ryckte han handen till sig, skakade den i luften, och så stack han de brända fingertopparna i munnen och sög på dem, medan han vände huvudet mot henne och Erlend och såg upp på dem med rynkade ögonbryn och ett leende kring läpparna —.
Så vaknade hon med ansiktet vått av gråt.
Hon knäböjde under högmässan, då ärkebiskopen själv förrättade tjänsten framför huvudaltaret. Rökelsemolnen böljade genom den tonande kyrkan, där nu färgat solljus och vaxljusglans blandade sitt sken; den nya, kryddade rökelsedoften trängde igenom och förtog lukten av armod och sjukdom. Med hjärtat bristande fullt av samkänsla med skaran av arma och lidande, i vilken Gud ställt henne, bad hon i ett rus av systerlig ömhet för alla som voro fattiga med henne och ledo som hon själv hade lidit —.
»Jag vill stå upp och gå hem till min fader —.»
VI.
Klostret låg på en liten höjdsträckning nära fjorden, så att med de flesta vindar ljöd dånet av strandens bränningar genom suset av furuskogen, som täckte sluttningarna i norr och väster och skymde utsikten åt sjön.
Kristin hade sett kyrktornet över skogen, när hon seglade förbi
